Efter jobbet i tisdags satte jag mig på en fullsatt båt och buss in till Oslo för att möte upp B, vi tog en middag tillsammans och hann prata lite tomteminnen, nåt som nästan alla har. Därifrån vidare till Nationaltheatret för att ta flygtåget till Gardemoen och jag kan ju med all ärlighet informera om att jag inte var ensam. Det har aldrig hänt mig förr att jag inte fått en sittplats. Resan upp gick faktiskt ganska smärtfritt. värst var nog, på Gardemoen löpte allt hur fint som helst och jag tog mig snabbt genom incheckningsmaskinen, bag drop och säkerhetskontrollen och kunde avnjuta en stund i taxfreen där jag köpte såväl nån gåva som en parfym åt mig; min älskade Armani Acqua di Gio var ju helt slut. Planet var totalt fullt men det var en lugn flygresa men det skulle ändra sig totalt på sista distansen hem.
När jag kom till Arlanda såg jag att planet var 15 minuter försenast, i princip alla plan hade en liten försening vilket inte är hela världen. Jag lyckades dessutom sätta mig vid fel gate men det upptäckte jag tack och lov i tid när jag hörde en tjej som pratade i mobiltelefon nämna flightnumret. Det kan bli lite förvirrande när det går två plan till Luleå nästan samma tid. Det hade kunnat bli riktigt illa om jag inte upptäckt det där. När jag kom till den rätta gaten var det totalt belamrat av människor med allehanda påsar fyllda med klappar och hel massa barn. Däremot inte ett enda bekant ansikte vilket faktiskt förvånade mig. Ombordstigning blev nog totalt 40 minuter senare än planerat.
Väl inne på planet hamnade jag bakom en tvåbarnsfamilj med en smula irriterad mor ;) Deras lilla pojke på 4,5 månad fick världens utbrott och tokskrek som en griskulting (det var mammans egna ord *s*), hon gjorde allt för att få honom att lugna ner sig men det var inte nåt han hade tänkt göra. En bit fram på raden mitt emot väder sig så en äldre dam om och fyrar av värsta "onda ögat" åt familjen. Då kände jag hur min irritation steg. Inte för att jag tycker att det är det mest harmoniska med en hysterisk baby som skriker på ett flygplan men vad fasen skulle de göra. Hade pojken haft en mute eller stoppknapp så hade de garanterat tryckt på den! Plötsligt hör jag ett välbekant ljud och baby-gulp och strax därefter hör jag mamman fråga pappan om han nåt papper. Jag hade hamstrat åt mig en del papperservetter från en toalett på Arlanda eftersom jag blev så jäkla snuvig och räckte försiktigt fram pappret med förklaring att jag hört vad hon sagt. Tänk att nåt så litet kan betyda så mycket, hon var så tacksam över att det faktiskt fanns snälla människor och kommenterade den där damens menande blick. Jag har svårt att förstå ett sånt beteende, vad hjälper det?! Som om familjen i fråga inte var nog stressade över det där utbrottet av enorma röstresurser!
Resan upp gick i alla fall bra men det var livat, tusen frågor från barnen omkring, en pojke som sprang fram och tillbaka i gången, en pappa som gick och vyssjade om vaggade sin lilla baby, en liten flicka som fick prolem med öronen vid landning och ropade högt och ljudligt: "men jag döööööör ju" när förädlrarna försökte trösta henne (jag förstår henne gott, det gör verkligen sjuhelvetes ont!)
Landade gjorde jag en timme försent och stackars Pernilla hade fått sitta på parkeringen på Kallax i en timme och vänta, fast jag meddelat henne att planet var försenat. Att hon hämtade mig var enda möjligheten för oss att få till en liten surr eftersom vi båda har agendan relativt fullbokad men så är det ju i juletid.Väl i bilen ringde Max och efterlyste mig och jag fick prata både med honom och Lina som satt uppe och väntade. Älskade ungar!!♥ De kom till och med utspringade när jag ankom till byn och hjälpte mig att bära in mina saker.De är verkligen mina små guldkorn de där ungarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar