Min yngsta lillasyster föddes 1981, i vecka 24. På den tiden innebar detta ingen stor chans till överlevnad. Hennes chanser bedömdes till 10%. Sin första tid i livet fick hon ägna i en kuvös som också räddade hennes liv men den höga syrehalten i kuvösen kostade henne tyvärr en stor del av synen.
Jag är så imponerad av hennes förmåga att ta sig fram i livet och samhället ändå. Hon låser inte in sig och sitter hemma utan följer ofta med ut och handlar och tar själv initiativ till att vi ska ta oss ut på stan och leta presenter osv. Hon och jag har varit ute på en del äventyr inom Sveriges gränser men också till Danmark (på konsert) och till New York en weekend (en vinstresa). Hon är estetiskt lagd, uppskattar skönhet och älskar att teckna.
Tyvärr finns det inget att göra åt hennes synhandikapp idag men enligt kunnigt folk pågår det forskning på området. Saken är den att hon dessutom har starr, som på sistone förämrats och efter årsskiftet väntar därför en operation. De har velat avvakta med operationen tills det var oundvikligt med tanke på hennes redan dåliga syn och att det trots allt kan innebära en risk att genomgå den. Jag tycker bara att detta känns så orättvist, hon som har så små marginaler av ta av ska drabbas av mer bekymmer med ögonen.
Jag önskar mer än mycket annat att hon skulle kunna få bättre syn, jag menar inte nödvändigtvis 100%-ig. Allt är bättre än idag. Några steg bättre vore underbart. Jag håller tummarna och hoppas att detta kommer att bli verklighet en dag.
En jättekram till dig, Jeanette. Du är min idol!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar