Denne man var när brevet skrevs ostraffad. Jag hoppas innerligt att så är fallet än idag (med detta menar jag såklart att jag hoppas att han INTE gått över gränsen!) Brevet följer nedan:
__________________________________________________________________
ETT INLÄGG FRÅN EN PEDOFIL
Jag är 30 år. Jag är en pedofil.
Nu ligger jag i sängen. Om några minuter kommer jag att fälla ihop datorn för att onanera mig till sömns. Först kommer skammen, sen utlösningen, sist sömnen. Jag är inte den som skäms för att jag runkar. Jag är den som skäms för att jag tänker på tioåriga grabbar när jag runkar.
Jag kan inte tänka på något annat. Det är klart att det inte har undgått mig att resten av samhället betraktar min sexuella läggning som den mest oförlåtliga psykiska störning en människa kan ha, lustmord inräknat. Jag har uppfattat det, men jag kan inte förstå det. Det här är ett brev till hundra tusen annars vidsynta människor och jag hoppas att någon av er kan förklara vad som är så fel och vad jag ska göra.
Jag måste klargöra en sak. Begreppet pedofil är oanvändbart, det innefattar för mycket. En språkvetare kan konstatera att det rent etymologiskt är liktydigt med det svenska ordet "barnkär", medan pressen använder samma ord för att beteckna Marc Dutroux, som torterade flickor till döds. Kalla honom för barnkär! I mitten på skalan finns det tydligen en massa personer som blir sexuellt upphetsade av bilder på nakna, icke könsmogna barn och som hamnar i fängelse för att de har sådana bilder på sin dator.
Och så finns det jag. Jag är inte bara barnkär, jag blir kär i barn. Men just därför skulle jag aldrig kunna skada dem. Genom mitt arbete träffar jag barn och jag har genom åren hunnit bli ordentligt kär i en handfull småkillar. Det är samma sorts kärlek som jag för ett drygt tiotal år sedan kunde känna för jämnåriga tjejer, så jag vet vad jag talar om. Men den kärlek jag känner nu kan aldrig bli lycklig. Svartsjukan jag kände när en småkille berättade att han hade fått chans på en tjej var lika brännande äkta som tryckande stum. Skulle jag berätta skulle han inte förstå, däremot skulle jag bli inburad. Du tycker att det är äckligt, patetiskt, eller möjligen pittoreskt. Men om du inte kan sätta dig in i hur det skulle vara att inte kunna bli kär i någon som är äldre än tretton år har du inte förstått min situation.
Men hur är det med sex då? Tja, trots att jag är trettio år är jag faktiskt oskuld. Jag har inte kunnat förmå mig till att ha sex med någon jag inte är förälskad i (vilket många andra tycks kunna), och de enda jag kan bli förälskad i är ju asexuella, prepubertala människor. Jag kommer som sagt i kontakt med dem inom mitt yrke inom barnomsorgen (jag är ju ostraffad och tänker så förbli). Den kontakten är ofta även rent fysisk - det anses inte fel att en vuxen kramar, pussar, brottas med eller kittlar ett barn. Är vi i enrum går jag lite längre än en vuxen skulle anse normalt, kanske bits lite eller till och med slickar.
Av ren nyfikenhet rotade en pojke fram min penis. Jag kunde inte förmå mig till att säga stopp förrän det var för sent. Det blev knappast något trauma för honom, men för mig. Men det är viktigt att barnen inte anar oråd. Då skulle de förmodligen berätta om det för andra vuxna och den efterföljande konfrontationen skulle jag inte klara. Jag vet inte om mina lekkamrater kommer att inse lekarnas sexuella undertoner när de själva blir sexuellt mogna (de första har redan blivit det), och om de i så fall kommer att förstå mig. Men jag är helt övertygad om att de inte har tagit skada. Vad som däremot säkert skulle skada dem vore om andra vuxna skulle fråga ut dem, dra iväg med dem till en psykolog och utmåla dem som offer.
"Tja! Jag heter Jonas, fyller snart 13 ... Jag är ute efter en sexträff oxå.=)"
Så du tror fortfarande att barn är oskuldsfulla? För varje trettonåring som har varit förövare i en gruppvåldtäkt (enligt nyhetsrapporteringen) finns det hundratals som deltar i frivilliga sexuella aktiviteter. Helt nyligen satte fyra nio-tioåringar myror i huvudet på polisen i Marble Falls, USA. De hade haft oralsex med varandra under en lektion. Något brott måste ha begåtts, konstaterar man, men det återstår att se vilket brott det kan vara fråga om. Läs mer på
http://www.austin360.com/statesman/editions/tuesday/metro_state_5.html
Visst är sådana nyheter inspirerande för en pedofil. De skänker krydda åt de skamliga fantasierna på kvällen. Det är också mycket inspirerande att söka på http://sylvester.spray.se där man kan läsa vilka skruvade sexdrömmar femtiotalet småbögar i åldern 7-13 år har. Citatet ovan kommer från "Jonas150" som tänder på fötter, fistfucking, att bli pissad på och så vidare.
Via webbplatsen har jag haft kontakt med flera av dessa killar och i en handfull fall har de varit intresserade av att träffas. Eftersom jag inte är säker på att de vet sitt eget bästa har jag avböjt. Förresten vill de bara ha sex, men jag måste bli både förälskad och älskad. Jag hoppas verkligen att andra pedofiler som de får kontakt med via webben tar det lika försiktigt.
Mitt läge känns stabilt. Innan jag fyllde 20 år var jag en "vanlig" bisexuell, sedan upptäckte jag att jag bara blev attraherad av allt yngre killar. De senaste fem åren har inget hänt, jag har kunnat betvinga min lust men det har varit mer eller mindre jobbigt. Ibland värker det i hela kroppen av obesvarad kärlek men jag ser inget som tyder på att jag skulle kunna bli en våldtäktsman eftersom jag har klarat det förr.
Men jag kan föreställa mig att en person med min sexuella läggning men mindre självkontroll i ren frustration kan förgripa sig på barn. Sedan skulle han känna en fruktansvärd ånger över att ha skadat någon som han älskar, annars vore han inte ett dugg lik mig.
Är det inte anmärkningsvärt att vi som har just denna psykiska sjukdom ska bli så illa betraktade av samhället att vi inte vågar göra någonting åt den? Jag vågar inte lita på att en psykiatriker kan hålla tystnadsplikten när han ställs inför ett sådant fruktansvärt monster som jag. Och en ångerfull barnsexförbrytare, som funderar på att anmäla sig till polisen för att skydda barnen, tänker nog om när han inser vilken behandling som skulle vänta honom i fängelset.
Jag har alltså ingen att prata med, men jag har ett enormt behov av att förstå hur omvärlden resonerar. Jag har varken råd eller mod att anlita Sifo, så ni får gärna besvara följande frågor till: pedofil71@spray.se.
1. Tror du att det är skadligt för ett barn att umgås och leka med mig?
2. Hur unga killar tycker du att jag får ha sex med?
3. Trodde du att sådana pedofiler som jag fanns innan du läste det här?
4. Vad tycker du att jag skall göra?
Några förslag:
* Skjuta mig
* Uppsöka psykiatriker
* Polisanmäla mig (för vad?)
* Byta jobb och aldrig mer söka kontakt med barn
* Träffa "Jonas150" och hans likar, i smyg och på tvärs mot samhället
* "Outa" på bred front och bli ambassadör för en helt tyst sexuell minoritet
/Anonym pedofil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar