Jag måste säga att jag är en person som tar lättsamt på livet, är optimistiskt lagd och försöker se det positiva i det mesta. Jag har lärt mig att oro är "a waste of time". Ska jag gruva mig för något så gör jag det timmarna innan. Det är slöseri med tid och liv att förpesta veckor och månader för ofrånkomliga ting/händelser. Naturligtvis har även jag mina stunder. Jag kvittrar inte heeeela tiden - men jag älskar livet!
Men det finns ett område i livet där mitt tålamod tryter och där jag mest ser hinder och problem. Hur kan det egentligen komma sig att det blir så? Det är inte alls jag. Jag blir galen på mig själv. Jag vill ge mig själv en spark i baken och säga: "Ge dig nu för fan! Njut av livet, ta för dig och lev! Sluta svamla!" Jag har försökt rycka upp mig mer än en gång men det håller inte. Jag tror mig veta vart problemen ligger men frågan är hur jag ska överkomma dem. Det är mina issues och "grubblerier" - egentligen ganska ogrundade men de förstör något som de facto är en guldkant i livet.
Get over it, girl! *sparkar mig själv i baken*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar