Pratade med Daniel på telefon nu morse, han nämnde att "semesterkoman" (som han kallar den) har börjat infinna sig även för honom. Ni vet, det där jag nämnde i går...uppförsbacken innan semstern. Vi brukar prata om den på jobbet också, många tycks drabbas. En del menar att de skulle bryta ihop om de tvingades jobba en vecka längre än vad de ställt in sig på. Det är underligt det där. Hur stark längtan efter semester kan vara. Detta har absolut ingenting med vantrivsel på jobbet att göra (som en del säkert vill hävda). Jag älskar mitt jobb men har även mycket annat jag älskar och lever för.
En del bekanta resonerar som så att de inte tänkt gå i pension vid 65 - för vad ska de göra då? Dagarna kommer att bli så långa och tråkiga menar de. Det resonemanget förstår jag inte alls. För mig finns så ofantligt mycket mer i livet än jobb, visst - det ÄR en stor del men om man inte har annat att fylla sina dagar med eller leva för än jobbet så är det lite alarmerande tycker jag. What about familj? Vänner? Resor? Upplevelser? Intressen/hobbies? Bostad? Trädgård? Stuga? Jag skäms inte minsta lilla för att jag (troligtvis) kommer att ta min pension när jag får den och inte "harva vidare" år ut och år in, jag är snarare stolt över att ha så mycket annat jag värderar i livet.
Idag strålar solen över Boden, tyvärr är vindarna lite kalla men man kan ju inte få allt. Att solen skiner och himlen är klarblå gör verkligen sitt till för humör och ork. Eftermiddagen är vigd åt cellprov (*suck*), handelsträdgårdar (äntligen ska jag få köpa mina blommor), middag, ev. hårfärgning (känner mig färglös med min eländiga utväxt) och sedan ett samtal med Danmark. Tänka sig, det är faktiskt redan nästa vecka jag beger mig mot sydligare breddgrader :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar