Det var trevligt och gick hyfsat hos Agneta i går, vi pratade, såg på TV, drack kaffe och åt av hennes nybakta kanelbullar. Men sedan på vägen hem kom det, tårarna började rinna när jag stod vid järnvägsövergången och väntade. Bara sakta, sakta men ändå. Inte blev det bättre när jag kom upp på min gata. Jag älskar huset men kan få såna "panikkänslor" när jag kommer dit. Antagligen för att det runnit mig mellan fingrarna. Nu låter det som om det bara är det fysiska huset i sig jag pratar om men det är det inte, det är allt innanför dess väggar (och utanför). Drömmarna. Njutningen. Friheten. Ja, själva livet! Jag har även känslan av att känna mig mer och mer som en främling (och "ovälkommen") i huset. Daniel gör absolut inget för att spä på den känslan. Inte alls. Han är supersnäll och fin. Han skuldbelägger inget och stressar mig inte heller. Men det är min känsla. Jag känner mig i vägen.
Jag har så mycket tankar och ledsamhet inuti. Jag har i alla fall skrivit ett mail till Daniel nu på morgonen, jag måste få ur mig en del. Om han vill så tror jag att det är bra och viktigt att ta ett nytt samtal/ventilation snart. Det känns så outsägligt tungt just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar