Efternamnsbyte

Fick papper från Transportstyrelsen (f.d. Vägverket) om förnyelse av körkort i går och Skatteverket i dag om att min efternamnsändring gått igenom. Detta har verkligen varit en process. Hela vägen från det där smärtsamma samtalet i soffan den där söndagen, till parallella samtal med B, till möten oss emellan, tårar Daniel och mig emellan, besök på banken, tårar, smärta och vånda, besök hos jurist för att upprätta bodelningen, känslan när det blev klart, papper som trillar in, tidningspublicering om bodelning med efterföljande telefonsamtal, meddelande om att äktenskapsskillnad är klar (den kom f.ö. fredag den 13:e februari) - alla dessa papper och allt det faktiskt betyder är så smärtsamt. Varje sån här liten grej och etapp slår in en spik i hjärtat.

Nu senast när jag och B bokade vår resa blev jag varse om detta, mitt pass står i mitt flicknamn. Jag hade faktiskt inte tänkt byta tillbaka. Dels för att Daniels efternamn är kort och fint, mitt körkort är upprättat i det namnet, jag har vant mig vid att skriva och använda det, mailen på jobbet är ändrad, likaså alla namnskyltar på jobbet och sedan detta med att "hojta ut det" till var och varannan. Jag har ju inte pladdrat om detta på jobbet t.ex. Mina närmsta kollegor och arbetskamrater vet, sedan har det säkert sipprat ut lite ytterligare men det är långtifrån allmänt känt. Jag vill helst ha det så. Har inte orken att komma med redogörelser till alla som undrar vad som skett och vill verkligen inte ha en tsunami med frågor som blåser över mig...

Nåja, hur som helst...i och med att vi bokade denna resa bytte jag tillbaka till mitt flicknamn. Ett körkort känns lättare att byta än ett pass och varför hålla krampaktigt fast vid något som inte är mitt (nu avser jag Daniels efternamn). Och, i veckan har det som jag inledde detta inlägg med, trillat in ytterligare papper som verkligen gnuggar salt i såren. Detta i kombination med att Daniel åkt iväg med M och jag tyvärr firar påsken allena (jag har ju mina vänner men ni vet vad jag menar...) är nog anledningen till att jag kände (och fortfarande känner lite där under ytan) när jag kom hem från Luleå. Jag kände mig så ensam där på Willys med min kundvagn idag. Jag vill ha "familjeliv", jag vill vara två, jag vill planera och storhandla, jag vill dela på betalning och packning i kassan och inte behöva sköta båda delar själv. Det är de där små sakerna som känns så självklara, till och med de där små sakerna man retar sig på som är så viktiga - och som lämnar ett sånt enormt tomrum inom en när det försvinner.

I eftermiddags kände jag mig singel när jag gick där med min kundvagn, även om så inte är fallet. Men det tar på en att inte få dela de där vardagliga tingen. JAG SAKNAR VARDAGEN. Att ha ett samliv. Vi delar ju faktiskt ett liv som det är, redan i dag och det är underbart. Det måste räcka just nu. Men jag längtar faktiskt efter att känna en längtan efter egen tid - inte tvärtom...