Nya insikter

Under min vistelse på Gran Canaria har jag kommit till nya insikter. Jag tror då det i alla fall. Jag känner mig inte redo att åka till Norge mol allena och jobba nu. Jag känner ett starkt behov av mina vänner just nu, mer än någonsin och mer än på distans. Det hade varit en helt annan sak om jag åkt dit för ett samboliv och haft möjlighet att skaffa nya vänner även tillsammans. Detta blev extra påtagligt då jag fick ett röstmeddelande på mobilen från Bærum angående det där jobbet jag sökt som lät spännande. Jag ringde ju upp arbetsledaren innan jag åkte iväg för att presentera mig och fiska lite om rekryteringsprocessen. De skulle kalla till intervjuer måndag och tisdag och då fanns ju ingen möjlighet för mig att ta mig dit för intervju. Hursomhelst hade arbetsledaren ringt mig på onsdagen och meddelat med entusiastisk röst att hon gärna ville träffa mig för en intervju. Jag kände paniken komma över mig där och då. Den slog emot mig som ett rusande tåg. Samtidigt kändes det fantastiskt med den goda responsen, det går att göra sig sedd och hörd och det behöver inte vara hopplöst att finna ett jobb (som man kan tro i dessa tider). Men jag är inte redo att lämna min trygga hamn för nytt land, nytt jobb och ensamhet - inte just nu. Jag måste vänta tills jag/vi vet mer om saker och ting...

Så jag har mer eller mindre beslutat mig för att nappa på Jills erbjudande att flytta till dem. De må verka patetiskt att som 33-åring flytta hem till sin syster med familj men för mig känns det rätt här och nu. Jill är min bästa vän, en fantastisk samtalspartner och en klippa, jag varken vill eller klarar lägenhetsliv och ensamhet. Så valet är enkelt. En sommar på landet med syster och gubbe, mina underbara syskonbarn, hennes trevliga och livfulla grannar och gräs under fötterna. Det är kanske inte det mest ultimata men det bästa alternativet för mig nu. Och jag känner mig välkommen och omhuldad. Sedan känns det faktiskt skönt att fly stan lite, jag kommer att känna en brinnande längtan efter att åka förbi huset men jag skulle dö och jag såg Daniel och M här i full fart med grillande eller vad som helst annat som hör husliv till - hur det än är så kommer det att kännas som om nån "inkräktar i mitt hus" och lever det liv jag skulle ha levt denna sommar. Jag vet hur det må låta men känslor är inte logiska! Hjärta och hjärna talar långt ifrån alltid samma språk.

Nyss när jag stod i köket och spolade upp ett glas vatten och tittade ut på gräset som är på väg att börja grönska så slog det mig, hur kände jag mig vid denna tid förra året? Jag vet inte exakt men jag är ganska säker på att jag med stor tillförsikt och längtan upptäckte våren här på gatan. Här på tomten. Här runt huset. Tanken slog mig att det hade varit önskvärt att få kliva in i mig själv denna dag för ett år sedan för att känna på känslan men insåg snabbt att det hade varit en dumhet av rang, inte hade det lyft mig minsta lilla utan snarare pressat ner mig i skoskaften.

Livet är föränderligt, det kan jag med all säkerhet konstatera!