Jag blir så gud förbannad när jag tänker på hur en del kan storma in i ens liv, jaga upp ens känsloliv, göra en gor'ond och stjäla såväl tid och energi. Jag har med tydlighet försökt tiga ihjäl detta, men personen i fråga ger sig inte utan slingrar sig in bakvägar och kommer med hånfulla SMS. I går kom som sagt brevet till min syster. Detta föranledde att jag hann bli gruvligt förbannad (min tålamodsnivå är inte den högsta vad gäller ämnet just nu) och jag satte mig och författade ett nästan 8 sidor långt brev. Utöver det genererade det ett par samtal med båda mina systrar samt lite debriefing med några vänner. Detta tog mer eller mindre hela min eftermiddag och kväll i anspråk. Med andra ord stal denna person värdefull tid och energi av mig! Jag har inte de depåerna av ork just nu, jag har annat att fokusera på, saker som mal i mitt huvud, hjärta och inre hela tiden. Saker som handlar om MITT liv och MIN framtid.
Lämna mig i fred! Jag är inte intresserad av att upprätthålla nån kvasikonflikt som i grund och botten handlar om att du inte kan tolerera, acceptera och respektera att jag och mina systrar har egna värderingar i livet - värderingar som inte stämmer överens med dina inskränkta ditos. Jag är stolt över mina öppna ögon, över mina vackra vänner, över mina starka och vackra systrar. Jag kommer aldrig att skämmas för att saker och ting inte passar i din mall...
Jag ska inte älta detta mer nu, i alla fall inte förrän svaret på brevet kommer till veckan - vilket det LÄR göra! Egentligen hade jag ingen lust att svara alls, för detta med brevskrivning hit och dit är ingen lösning men det har det visat sig att tiga inte heller är. Så nu har jag skrivit och förklarat och jag har i brevet erbjudit ett möte, öga mot öga - accepteras inte detta så är jag hellre utan kontakt. Jag kommer inte att ta emot fler otrevligheter via SMS eller post och överväger starkt att följa mina vänners råd att radera SMS från personen i fråga - olästa. Tyvärr är det ju så att man någonstans innerst inne hoppas på en förändring och ibland kan man luras att tro att den kommit också. Men vis av erfarenhet så vet jag att kniven i ryggen inte är långt borta...
Detta är så oerhört sorgligt - och det sista jag behöver just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar