Saknad

Det är inte bara vinet jag druckit som bubblar. Tankar och känslor inombords gör också det. Vinet spelar in, naturligtvis - men jag tror bara att det släpper lös tankar jag håller i schack när vinet befinner sig i flaskan istället för min kropp.

Jag har återigen suttit och tittat på foton, vad/vem de föreställer håller jag för mig själv men en intensiv saknad och längtan vaknar inombords. Tankar och funderingar på när saker och ting ska lägga sig, landa och falla på plats väcks igen. Att sväva omkring i ett töcken...ett intet...ett twilight zone är inte jag. Jag är typen som lever stabilt, tryggt och "förutsägbart". Detta är inte mitt liv. Detta är en mellanfas. Men hur lång kommer denna mellanfas att vara?

Jag vantrivs på intet sätt här i byn och med syster och hennes familj, här finns vackra och vänliga människor, trygghet, värme, omtänksamhet och kärlek men jag vill även ha detta i mitt eget liv. Jag vill skapa och bygga upp min egen bubbla igen. Den där som svävar och flyger omkring och glittrar i solens ljus. Den bubblan, nästa bubbla, kommer att ha väggar som inget kan bräcka...

Prio 1: stanna upp, känn, tänk, reflektera...landa! Det är den fasen jag är i just nu. Turerna jag levt igenom det senaste året har satt sina spår. Jag är inte naiv. Tror heller aldrig att jag varit. Jag är heller inte impulsiv (snarare för eftertänksam). Men livet är komplicerat och människor komplexa. Det går inte bara att sy ihop ett liv sådär...

...men jag tror att jag är på väg, om än med myrsteg just nu. Elefantkliv är inte min grej. Men visst, tålamodet tryter ibland. Frustrationen över allt slår till emellanåt.

Hela mitt jag skriker: I want it fixed - right here, right now! Men detta är det enda sättet att göra det på.

I'll reach it!