Inte ett av mina smartare drag!

Idag när jag var ute på hembesök tog jag en tur förbi huset, har inte sett det på evigheter och kände mig tvungen nu. Huset jag drömde om och fick, garagetaket som pappa och Daniels pappa lade, de vackra pilarna, gräset som jag fick borra ner fossingarna i förra sommaren, altanen som jag mer eller mindre bodde på förra sommaren, ana rabarberna som jag plockade in och kokade kräm av.

Ja, helt enkelt huset där jag trodde att jag skulle leva och dö.

Jag har känt hjärta och smärta bara av att se området på avstånd, att ana altantaket på håll men idag gjorde jag det, jag styrde bilden in på gatan och förbi huset. Jag kände ett innerligt behov av att se det.

Och som rubriken säger: det var inte det smartaste jag gjort i mina dar...

Mår inte prinsessa efter det direkt! Det visade sig vara rena rama självplågeriet!