Välkommen september!

Nu har vi gått in i den första riktiga höstmånaden och visst är hösten på G, kvällarna blir mörkare och mörkare, temperaturen sjunker vecka för vecka, träden har börjat uppvisa både ett och annat gult löv och reflexpinnarna längs vägarna har satts upp. Jag möter hösten med tudelade känslor, det känns tragiskt att lämna barfotatiden bakom sig, det känns tungt att veta att operation: påbylsning väntar bara för att lämna huset. Å andra sidan väntar myskvällar och levande ljus, fast det är ju sådant som jag vill fixa med i eget hem så att säga. Jag hade ljus överallt i huset. I fönster, på bord, skänkar och väggar. Jag fullkomligt älskar det.

I natt har jag sovit gott trots allt och trots att jag fick ge mig ut på mördarräd här i rummet i går kväll. Två spindlar fick sätta livet till varav en var fet och stor och vägrade dö trots att jag bokstavligen klämt musten ur "honom", de där benen fortsatte ändå att försöka klättra ur pappret jag hade fångat den i. Men till slut så. Den andra var en sån där "potatisspindel" (vi fick lära oss det som barn), jag vet inte vad de heter egentligen men de ser ut som en kula på enormt långa ben. De är rätt söta faktiskt, i synnerhet i jämförelse med de där stora, svarta med tjocka läskiga ben. Mycket spindelprat blir det men de är ju mina nya sambos - som jag förvisso inte behandlar helt snällt ;) De är definitivt inte den typ av sängsällskap jag vill ha!

Jag har i alla fall redan hunnit med tandborstning, juiceblandning, uppröjning i köket, kaffekokande, ett samtal med farbror doktor, lite SMS:ande, påklädning och sminkning. När kaffet är klart blir det en kopp och en smörgås, sedan är min dag så gott som oplanerad. Jag ska föra mina resonemang med mig själv vidare, peppa och sporra, tänka positivt och ljust, ladda för livet. Gårdagen gick faktiskt över förväntan men visst ligger saker och ting latent där under ytan om jag börjar gräva. Men som syster och andra säger: det är tid att leva, livet är här och nu. Det är bara inte så lätt alla gånger när luften går ur och man dränerats på energi. Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det verkligen är så men det känns som att jag skådar ljuset, som om saker och ting faktiskt kan lösa sig och som att jag kan ta dagen som den kommer. Jag säger det dock igen, jag vet att svackor kommer men de kanske inte duggar lika tätt?

Nu ska jag kila in och kolla det där kaffet. Det är dags att fylla på energiförrådet!