På dagens vårdlagsfika i eftermiddag kom vi in på samtal om psykisk sjukdom och en av mina arbetskompisar i vårdlaget berättade om en person som förklarat känslan av att lida av psykisk sjukdom och av att få läkemedel för att lindra besvären. Han hade uttryckt det som så att de var totalt bedövande, han kände ingen sorg men heller ingen glädje, han kände absolut ingenting. Det fick mig att tänka till; även om livet känns orättvist och jävligt tungt ibland så är jag glad att jag kan känna. Jag är glad över att jag kan bli ledsen, för då har jag också referensramar som gör att jag vet när jag är glad. Att inte känna något alls, att gå omkring i ett vakuum, en dimma, en bedövning måste vara rent ut sagt fruktansvärt!
Naturligtvis är det ju att föredra att få känna lycka och glädje och mest bara flyta omkring på små rosa moln men hur det än är...
..så är jag är tacksam över alla de känslor jag upplever - för bedövad och likgiltig vill jag aldrig någonsin bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar