Året går mot sitt slut, massiva sparbeting hänger över primärvården, projekt är på väg att landa (och i och med detta mindre statliga pengar in i pengapungen)...Var lämnar detta mig? Mina 70% - är de ens 70% när vi kliver in i 2010? Ingen vet någonting i dagsläget. Inte nog med allt detta, vårdvalet knackar allt hårdare på dörren...vad kommer detta att innebära för primärvården - och vad kommer detta att innebära för min profession? Vi vet ännu idag inget om hur vi ska jobba från den 1/1 2010, detta gäller min profession, det gäller hela vårdcentralen och hela primärvården. Vi står alla frågande. På fredag kommer i alla fall brevet med information om vårdvalet ut i allmänhetens brevlådor, det är dags att välja vårdenhet...välj rätt! :)
I dag kom i alla fall beskedet om att projektpengar finns kvar, jag hoppas att de tilldelas oss och att vi kollegor kan hitta en fördelning som fungerar för oss. Allt för att hänga oss kvar, fortsätta att profilera oss och visa vad vi går för. För vi är faktiskt inte försumbara. Inte nog med att vi ska ordna med hjälpmedelsbiten hos patienter, ta hand om handterapi i form av bedömningar, träning, behandlingar och ortostillverkning vi ska också instruera personal och anhöriga i förflyttning och överflyttningstekniker, bedöma behov av bostadsanpassningar och skriva intyg för dessa, göra ADL-bedömningar och skriva intyg för detta, träna och rehabilitera kognitiva nedsättningar, utföra minnestest på läkares remiss och göra diverse andra utredningar m.m m.m. Vi har redan märkt en stadigt ökande efterfrågan på våra bedömningar och utredningar, dessa är sällan något man gör i en handvändning, men ändå naggas vi i kanterna hela tiden. De nya sjukskrivningsreglerna/rehabiliteringsgarantin har redan börjat synas tydligt för vår profession. Aktivitetsutredningar och förmågebedömningar efterfrågas mer och mer. Läkarintyg behöver kompletteras med noggrant utförda diton - och det är vi som ska utföra dessa.
Demensutredningar knackar på dörren mer och mer. Ju mer man synliggör sitt arbete ju mer efterfrågas det, det har blivit mycket tydligt på sistone. Detta är naturligtvis bra men när efterfrågan och tillgång inte ligger i fas blir det problem. Och så blir det när paramedicinare kapas vid fotknölarna så snart ekonomin tryter. Detta rimmar hyfsat illa. Med kortare vårdtider på sjukhus och färre SÄBO(särskilt boende)-platser skrivs fler och fler ut från sjukhus tidigare och förväntas bo hemma in i det längsta vilket i sin tur kräver stora insatser i form av bl.a. rehabilitering och bostadsanpassningar, detta i kombination med en ständigt åldrande befolkning i ffa våra norrländska kommuner gör ekvationen om att spara in på paramedicinare helt sned. Vem skulle möjliggöra för människor som skrivs ut (med eller mot (med tanke på kommunernas minskade äldreboendeplatser) sin önskan att bo hemma om vi inte vi fanns där? Att bedöma en specifik människas behov av aktivitetsförmåga, bostadsanpassning, hjälp och/eller rehabilitering samt utföra allt detta är inget man kan plocka "en människa från gatan" att göra.
Vi måste se till hela människan!
Visst, en operation må vara livsviktig för liv, hälsa och välmående. Det vet jag. Men tänk om tiden att jobba förebyggande fanns. Då kanske vi skulle slippa såväl lidande som en del operationer. En operation utan efterföljande rehabilitering är nästintill bortkastad, det behövs insatser av paramedicinare för att en person ska komma igång igen efter en operation, för att han/hon ska våga och vilja, för att träna upp styrka, motorik, kognitition och processfärdigheter, lära sig tekniker och undvika en luxation av ex. en höftartroplastik (som är otroligt kostbar i form av en reoperation.)
Vi jobbar i mjukvara, vi har inte siffror och mått på allt vi gör...men det vi gör resulterar ändock i en besparing. Rent krasst handlar mycket idag om pengar, i såväl industri som vård och vi jobbar ständigt med att försöka "nummfrifiera" vårt jobb men det är inte lätt när det kommer till arbete med människor, välmående, en fungerande vardag och en god livskvalitet.
Jag hoppas att jag och mina kollegor och alla andra inom rehabiliteringssektorn inte kommer att offras i denna sparvåg som sköljer över oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar