"Vi ønsker å ha deg inn til et intervju..."

"Att våga är att förlora fotfästet ett ögonblick. Att inte våga är att förlora sig själv."

Kierkegaard

Det finns människor som ständigt är på väg någonstans, människor som känner rastlöshet om livet stannar upp för länge. Sån är inte jag, jag trivs med att livet går sin stilla gång med rutiner och vanor, bara man får bryta av dem med "guldkanter" som resor, umgänge med kära, fritidsintressen osv. Jag har kanske varit i överkant försiktig och i behov av det där stabila och trygga. Trygghet är inte att förakta, inte alls. Den vill jag ha men den får inte hindra en från att våga och chansa lite i livet. Att tappa fotfästet ett tag är bra men samtidigt ordentligt skrämmande. För egen del kan jag säga att det handlar lite om detta med tilltron på den egna kapaciteten och självkänslan. Klarar jag verkligen att vingla till lite utan att att för den skull falla? För det är bra att utmana sig själv och utsätta sig för saker man inte gjort förr eller som får fjärilarna att dansa quick-step i magen. För när man genomfört något sådant så växer man nåt enormt. Den känslan tar definitivt en plats på min topp 10-lista!

Jag läste detta på en sida på nätet och jag kan inte annat än hålla med:

Vi tror att alla de här irrfärderna så småningom faktiskt för oss framåt även om det inte alltid märks. Det måste de göra. Klart är i alla fall att man inte kommer någonstans alls om man inget vågar, om man aldrig ger sig av. Det är åtminstone ett faktum som torde vara tämligen odiskutabelt. Visst är det svårt att ta det sista steget, man vet ju aldrig riktigt var man kommer att sätta ner foten igen, när och om man återfår fotfästet. Man kanske minns hur det var sist och det är inte så konstigt att man tvekar. Men det som har hänt har hänt och det går inte att göra så mycket åt det nu. Det är tillåtet att hänga av sig ryggsäcken ibland. Det är ändå ingen risk att man tappar bort den.

Det jag har i åtanke för egen del är detta med jobbsökandet i Norge, jag känner mig faktiskt jäkligt modig som gör detta. Jag hade aldrig åkt över på en intervju om jag inte menade allvar och kände att jag vill testa detta. Om det skulle kännas fel så vet jag ju att det finns en väg tillbaka och om det skulle bli så vet jag ändå att jag utmanat och testat mig själv och det kan inte vara annat än positivt. Men jag vet också att det tar tid att acklimatisera sig, att bli trygg i nya miljöer och samhällssystem och att känna sig hemma i en ny organisation. Här hemma vet jag i de allra flesta fall vem man kontaktar i olika frågor och hur strukturen i samhället är uppbyggd. Att börja om någon annanstans innebär att det "flyt" man är van att ha kommer att bli betydligt trögare och att man stundtals kommer att känna sig både tafatt och "inkompetent" såväl privat som i jobbet - men det är bara en period det handlar om.

Att våga, ja till och med att misslyckas när man vågat är ändå en typ av personlig seger - för man har faktiskt vågat och tappat fotfästet för en stund. Bjuder på Michael Jordans "Nike"-reklam "Failure". Den är så bra och fylld av klokskap:

Nu hoppas och siktar jag ju såklart att detta med Norge ska kännas tveklöst rätt men det kan jag inte veta förrän jag testat; så jag går in med insikten om att hela processen är en upplevelse, ett äventyr, en erfarenhet - och att allt detta kommer att få mig att växa.

Så nu laddar jag om för om 1,5 vecka är det dags på nytt - kallelsen till intervjun trillade in i min inbox idag, biljetten är bokad, sängplats ordnad och semester sökt! Redan nu har jag växt, att få komma på ännu en intervju, det är fantastiskt roligt och en skjuts för självkänslan. Det är banne mig inte omöjligt - trots finanskris! :) Dessutom har jag redan träffat kontaktpersonen i fråga i samband med förra intervjun och det måste väl betyda att det faktiskt låg nåt i det de sade om deras intryck av mig. Denna gång kommer intervjun dock att handla mer om detta med att arbeta teambaserat. Detta blir spännande!