Mitt största problem

Jag är övertygad om att mitt största problem med flytten till Norge kommer att vara att gå från ett rikt socialt liv med familj och vänner till att till en början känna mig ordentligt ensam. Jag har bott hos min syster med familj i snart ett år och det har för mig varit det perfekta övergången från ett liv i tvåsamhet, jag har haft syrran att prata med i såväl tunga som glada stunder och hela hennes fina lilla familj + alla trevliga människor där i byn. Det har varit härligt att ha barnen nära och och huset är ofta fyllt av vänner till såväl syrran och Stig som barnen. Jag har nästan alltid röster, lek, liv och rörelse omkring mig.

Utöver det har jag mina "old time" friends som betyder allt för mig. Vad vore man utan vänner? För mig är vänner verkligen viktigt och lika mycket familj som blodsband. Att gå från detta till tystnad och ensamhet, ett eget boende i ett nytt land kommer att bli en enorm kontrast. Jag är övertygad om att jag kommer att känna mig oerhört ensam stundtals, jag vet att jag kommer att läsa på sociala communitys när vänner ska ut och promenera, ta en kaffe ihop, ses över en fest, åka ut med husvagnarna osv och kommer att känna mig totalt alienerad såna gånger.

Vissa kvällar kommer säkerligen att vara en kamp men det gäller att försöka härda ut. Jag har ju funnit fantastiska vänner även i vuxen ålder så jag vet att det går men jag vet också att det är inte är något som sker över en natt. Jag vet också att det kräver att man "bjuder till" och själv gör ansträngningar. Att välja att isolera sig skapar inga vänskapsrelationer. Jobbet på Nesodden tror jag är mycket bra ur sociala perspektiv, de verkar ha en del aktiviteter tillsammans även efter arbetstid och jag får känslan av att det inte är lika anonymt som det hade varit på jobbet inne i Oslo. Min blivande kollega Kristin sade under intervjun att hon ibland kan känna att hon träffar sina arbetskamrater mer än sin egen familj och pratade gott om sammanhållningen i arbetsgruppen. Det känns helt perfekt, åtminstone så här initialt.

Jag fick ett gott råd väninna som själv flyttat runt och etablerat ett nytt liv på annat håll, hon skrev:

"Precis, det kan kännas som ett vakum när man inte känner så många och alla hemma bara fortsätter sitt, men det är bara att hålla ut, kasta sig in i saker man inte gjort annars, tacka JA till alla förslag som kommer ens väg och inte deppa ihop allt för mycket för att det kan bli lite för mycket hemmakvällar i början. Det tar sig ALLTID till slut - ibland kan jag tycka att Kittelfjäll är lika långt bort som Madrid, Åbo eller Beijing…det spelar inte så stor roll hur långt man far, man måste bygga sig ett nytt liv hur som helst. Det kommer gå bra Jennie!"

Jag tror att hon har helt rätt i det hon skriver.

Fast oavsett nya vänner och kollegor så hoppas jag på besök av mina gamla! Det är ingen hint, eller önskan - det är en order och uppmaning ;)