Portad och Port Salut

I förrgår när jag satt och sörplade i mig min osmakliga Panodildryck vid köksbordet samtidigt som barnen kvällsfikade tjattrade och pladdrade vi på som vanligt, av någon anledning kom vi in på bus och rackartyg som jag och min syster gjort som barn. Vi har egentligen varit väldigt snälla och skötsamma; inget fruktpallande, inga snubbellinor, inga tonårsfyllor...nej, vi har mest hållit oss hemma med våra vänner och roat oss på allra bästa sätt ändå med pulkrace, sällskapsspel, djur, kojbyggen, mannekänguppvisningar, TV/film-kvällar, krocket och annat skoj. Minns du Rasmyran Open i badminton, Gunilla? :D

Även om vi nu inte varit några rackarungar i ordets rätta bemärkelse så visst har vi hamnat i trubbel ändå. Jag minns speciellt en gång när vi bodde på Prästholmen, jag tror att det var i samband med att de skulle bygga vårt nya hus och Jeanette föddes så det borde ha varit 1981/1982 någon gång. Med andra ord var vi inte speciellt gamla då, jag var väl en sisådär sex år och syrran året yngre. Jag minns att jag vaknade en natt men trodde att det var morgon, väckte Jillan och vi begav oss ut för att leka i en av bostadsområdets lekparker. Efter ett tag insåg vi att det inte var speciellt kul och att vi var väldigt ensamma ute och beslöt oss därför att gå in igen. Fast där gick vi bet, för porten till hyreshuset var låst. Där stod vi, ensamma ute i natten, inte speciellt gamla och kände paniken växa. Jag tror att vi bölade i kapp där ute och genom detta lyckades vi väcka ett äldre par som kom och räddade oss. Vi försökte förklara vart vi bodde men tror inte att vi lyckades speciellt bra för jag minns tydligt att de pratade om att ringa polisen. Då steg paniken ytterligare, tänk att polisen är så otroligt respektingivande; i mitt barnhuvud handlade det om att vi skulle bli inburade, inte om att de skulle försöka hitta våra föräldrar. Om jag minns rätt så bönade jag och bad att paret skulle försöka hitta våra föräldrar igen, vilket de gjorde och till slut hamnade vi rätt. Pappa var inte glad när han öppnade dörren kan jag tala om - och än idag minns jag tydligt hur jag inte vågade be om en smörgås till till frukosten för att han varit så arg där på natten. Jag brukade äta husmanknäcke med Port Salut-ost på som jag doppade i varm choklad, fantastiskt gott (även i vuxen ålder kan tilläggas;)) Hade det inte varit för det där nattliga missödet hade jag nog inte kommit ihåg frukosten så tydligt som jag gör idag.