Dramatik i natten

Jag förstår att det finns de som tycker att detta är hur fånigt som helst men det är i alla fall en historia som fick mitt hjärta att brista i kväll!

Men till er andra som känner att ett djur är ett djur (nej, nu talar jag inte om insekter och den diskussionen tar jag inte ens!) så var det verkligen inte meningen, jag har mått skit stora delar av kvällen! En och annan tår har också rullat...

Saken är den...

B kom hit med folkabussen, jag började lasta ut sakerna från Ikea. Redan när jag var på väg ut efter första kassen såg jag en liten groda stå med sina små framben och spana in mot ljuset och värmen i lägenheten, jag sade åt den lille krabaten att detta inte var hans plats och att han nog inte skulle trivas så bra. På nåt sätt kändes det så gott, som om han/hon kollade läget. Jag bad B kolla in saken och fick ett gulligt leende till svar. Han/hon hoppade vidare längs husväggen och bort mot grannhuset, jag gick vidare för att hämta mer saker från bilen, klev upp på platån där min lägenhet ligger och var precis på väg in i lägenheten när B ropar till. Naturligtvis reagerar jag och frågar vad som står på, jag får då besked om att flytta foten och i samma stund som jag får det slår det mig att det kanske inte är en sten jag känner under foten (det är inte alls ovanligt med fyllnadsmassa runt huset). Mycket riktigt...där var vår söta lilla vän, halvmosad under min fot. Jag kände paniken stiga och bad B se till att han/hon fick åka vidare till ett bättre ställe så snart som möjligt. Det var inte så mycket liv i den lilla så jag höll för öronen och försökte drömma mig bort från vad som skulle ske. Naturligtvis lyckades jag släppa locket precis när stenen slog till. Hur det än är så är det bättre än att den lilla stackaren plågas långsamt till döds...

Det må handla om en groda, men för mig blev det lite av en personlig relation när han/hon kikade in i min hall. Det var så himla gulligt! Jag hade inte en aning om han/hon vänt tillbaka och dessutom hamnat på min matta utanför ytterdörren precis när jag, i höstmörkret och utan någon som helst belysning skulle kliva på den. När jag skulle hämta sista pappkassen i bilen kom tårarna. Det lilla livet har en mamma och en pappa, den gav sig ut denna fredag med förhoppning om föda och liv, inte för att bli ihjältrampad av en människofigur som den inte gjort något ont mot!

Jag har faktiskt aldrig dödat eller råkat döda ett djur större än en insekt förr.

Efter några tårar och en tröstande famn känns det bättre men det gör ändå ont i hjärtat, han/hon förtjänade inte ett sånt öde! I morgon ska vi i alla fall hålla en liten ceremoni på två, bara för att hedra det lilla livet som bara sökte värme och ljus...