Livet är baske mig ingen raksträcka där man bara kan gasa på utan att se sig om.
Ting har rört sig snabbt här på sista tiden, egentligen är jag en mycket mer eftertänksam och analyserande person - jag tror aldrig att jag kastat mig in så huvudstupa i nåt förr som i min nuvarande relation. Ta bara uppbrottet från äktenskap och hus, då gick jag och tänkte och mådde dåligt i ett års tid innan jag kände vad jag egentligen ville. Vissa morgnar liftade jag med syrran som kom från nattjobb till mitt jobb, det var en biltur på ca. 5 minuter men det var så gott att få prata och släppa några tårar med min Jill mitt uppe i denna livskris. Jag är bara en person som vill känna mig 100% säker innan jag gör något. Denna gång gick det undan, nog för att jag drog mig undan i starten, jag kände mig inte färdigbearbetad så jag erbjöd Elin möjligheten att få min biljett till Hellas om hon hade nån väninna som ville betala namnbytet på biljetten. Jag kände att jag behövde tid. Smälta, bearbeta och landa efter uppbrottet från B. Jag erbjöd henne att vi kunde vara vänner. Elin var så storsint att hon faktiskt inte dissade mig totalt utan skrev tillbaka på Facebook och det slutade med att vi hade ett långt telefonsamtal som inte var enbart gulligt. Hon förklarade att om hon skulle bli besviken för nåt var det om jag drog mig ur Hellas-turen. Vi pratade en massa om detta med tid och beslut, relationer, bearbetning och hur livet ser annorlunda ut när man blir äldre. Hon sade att hon kände igen sig i mig och mina tankar men att hon som 45-åring gått igenom detta förr och inte ser vitsen med "tid", på tal om det så läste jag faktiskt en artikel i någon tidning härom dagen att det faktiskt inte alls är galet att gå rätt in i en ny relation efter ett uppbrott.
Så vi bestämde oss för att resa - men som vänner. Det var planen. Men där borta skedde något. Elin är en fantastiskt fin person, hon är varm och öppen, vi gör massor av saker tillsammans och har ett fint gemensamt nätverk av vänner, jag har träffat hennes fine son och fått en stor inblick i hennes liv och historia, som på många sätt liknar min. Jag förklarade för henne efter några "drops" att fler garanterat skulle komma. Det har varit slitsamt för henne att se mig slita med detta. Hon köper det även om hon såklart tycker att det är jobbigt. det förstår jag. Jag hade känt precis detsamma.
Så, vad vill jag ha sagt med detta - jag tror fortsatt på tid och bearbetning. Vi hade säkert sluppit detta om jag fått "älta klart", å andra sidan hade hon eller jag kanske inte funnits kvar på "singelmarknaden" när den perioden var över. Jag tänker fortsatt så mycket på hur jag sårat en person som betydde "the world to me", som jag var övertygad om att jag skulle dela livet med och som gett mig så mycket. Jag vet att vi hade våra problem men de bottnade i omständigheter som jag inte kunde uthärda ju mer tiden led. Jag började ställa krav. Krav som inte kunde bemötas. Och det där "kunde" som jag inte kunde acceptera eller förstå till fullo. Älskar man någon så kör man "all in". Det är min övertygelse. I alla fall när man varit ett par i så många år som vi hade. Det var där irritationen från min sida vaknade. Vi behövde en paus för att inte döda allt det fina vi byggt upp - och det var där hela denna historia startade.
Jag sliter fortsatt med efterdyningarna av det som varit och det måste jag få göra.
Idag sände jag faktiskt ett mail till B, jag vill så innerligt gärna att vi ska finna tillbaka till respekt, tillit, omsorg och omtanke för varandra. B är en viktig person för mig och jag vill att vi ska ha en fin kontakt, jag tvekade på att jag skulle få svar men det fick jag. Ett, på det stora hela, gott och varmt svar. På ett sätt är jag glad att jag har några ensamma dagar nu så att jag inte förpestar Elin med min "low". Jag tycker inte om hur det hela blev. Det sliter på mig, suger energi och hade jag haft den där tiden kanske jag hade sluppit gå in i nåt nytt med attacker av att känna mig så här. För en del låter detta med önskan/viljan/behovet av att ha ex.partners som vänner kanske konstigt men för mig faller det sig helt naturligt. B är guld. Kunde jag och fick jag så skulle jag så gärna ha Daniel i mitt liv också, vi levde tillsammans i 13 år och han var min bästa vän. Få känner mig som han gör. Vi är inget hot i varandras relationer så jag hoppas att det ska kunna ske en dag. Jag ser inte vitsen med att kasta ut människor som betytt (och betyder) massor i ens liv för en bara för att man inte längre är ett par! Vi har inte bråkat ihjäl vår relation. För mig är det en enorm förlust att tappa dessa dessa personer. Varför ska man välja bort guld? B gjorde klart för mig redan från starten att den eventuella nya partner som inte accepterade MB (hennes ex. och bästa vän som f.ö. också är gift med en annan person nu) inte var aktuell i hennes liv. MB är hennes familj. Jag förstår henne fullt ut. MB är en underbar person som blivit en fantastiskt vän till mig också, jag har aldrig känt hot - aldrig någonsin. Ett ex. behöver inte vara en fiende.
Eftersom jag kastade mig in under Hellas-turen har jag blivit tvungen att köra en parallellhistoria; bearbeta och se framåt samtidigt. Jag tror att detta är svaret på varför jag emellanåt känner mig dränerad på energi.
En dag hoppas jag att jag, B, Elin, MB och E ska kunna sitta vid samma bord. Äta, dricka, prata, skratta och ha det gott.
It's NOT impossible!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar