Jag är OND, OND, OND!

Jag har redan räknat bort huset och känner mig på vippen att låta bli att titta på det igen. Min pappa hade ju en del synpunkter när han läste besiktningsprotokollet, nu visar det sig att Daniels pappa också har sina invändningar. Jag vill bara inte bli besviken igen. Det är ett år sedan jag fick ett känsla för ett hus senast och nu "förälskar" man sig i nåt som uppenbarligen har en hel del fel och brister.

Nuvarande ägaren har haft huset i 5 år. Varför åtgärdar man inte de problem som uppenbarligen funnits där redan i samband med köpet? Många av felen har inte uppstått under de senaste 5 år åren utan fanns redan då nuvarande köpare förvärvade det.

Jag fick min mens för kanske en timme sen och känner mig otroligt irriterad och down. Detta är väl egentligen "the main reason" till denna negativa känsla som sprider sig i kroppen fortare än det andedräkten på halsduken blir till is i 30-graders kyla.

Jag tänkte dessutom lite extra på saken när jag gick från jobbet här nån dag. I detta osäkra borgerliga samhälle borde jag och sambon istället klämma in oss i en hyresetta med en maxhyra på 2500:- (om det nu går att hitta). Varför resa? Varför skaffa hus? Det är bättre att spara örena och bosätta sig i tält, det finns ju trevliga skogsdungar utanför stan. Mitt vad det är händer nåt och så står vi där med huslån...

• Vem som helst kan råka ut för en olycka i morgon
• Vem som helst kan bli arbetslös pga omorgansiation eller annat

Och råkar man ut för nåt av det ovanstående så är man inte vatten värd! Vågar man satsa idag? Vågar man skaffa hus? Familj? Jag är skeptisk - mycket skeptisk!

-> Ingen sitter säker

Till råga på allt har jag en jävligt irriterande pekare som hoppar över skärmen, jag kan ha skrivit nåt och ska göra nåt annat så har pekaren hoppat iväg någon annanstans på skärmen. Vad beror detta på?

Mitt tålamod är på NOLL och jag känner ilskan pyra - det minsta lilla kan reta gallfeber på mig just nu.