Övertalighet var visst inget vi skulle behöva oroa oss för och i ärlighetens namn är det inte det jag funderar på just nu utan det är detta med hemvården. Det faktum att vi med all säkerhet kommer att bli kommunanställda framöver och hur går det då med oss som kommit sist in på arbetsplatsen. Jag undrar just om kommunen med sina egna arbetsterapeuter tar över oss alla. Det är inte bara jag som funderar kring detta. Alla står som frågetecken. Vad kommer att ske med vården och rehabilteringen? Som det är idag har vi ett bra samarbete i vårdlagen, där alla professioner på vårdcentralen ingår. Läkarna finns nära om man behöver konsultera dem och sköterskorna kan aktualisera ärenden åt oss och vice versa. Vad kommer att ske med detta samarbete om bara läkarna och mottagningssköterskorna blir kvar på vårdcentralen?
Funderingar och oro i leden! Både gällande anställningar och utformningen av vården/rehabiliteringen...
Nåja, det är ingen idé att grubbla. Jag har blivit så mycket bättre på att lägga undan saker och ting. Förut kunde jag oroa mig för ett tandläkarbesök i veckor. Nu kan jag tänka på saken dagen innan kanske. Det är ett sånt slöseri med energi att oroa sig för det ofrånkomliga. Många händelser ligger dessutom utanför vår möjlighet att påverka. Det är bättre att ta en dag i taget och leva livet istället för att sätta det på paus i väntan på en jobbig händelse - och ibland är det ju dessutom så att händelsen kanske inte ens blir speciellt jobbig. Då har man dessutom oroat sig i önödan. Dumt tycker jag! *s*
Visst, mitt vad det är kanske man står där utan jobb om ett år eller två. Det vore ytterst tragiskt och sorgligt - i synnerhet i dessa högertider. Men jag tänker inte låta såna tankar slå rot...vem vet vad som sker egentligen?
Oroa dig inte för morgondagen, ty var dag har sin plåga
Kloka ord värda att ta till sig!
Idag ska jag hänga med mina föräldrar till Sunderby sjukhus och träffa min morbror, det var längesedan nu. De skulle ändå dit så då kan jag ju lifta med dem. Tänk vilket mirakel, vi trodde att vi skulle förlora honom där ett tag. Ingen hyste något större hopp men han hängde sig kvar i livet. Det måste bo en sjuhelsikes livsvilja i den mannen - och ingen är gladare över detta än vi anhöriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar