Det jäkligaste jag varit med om i smärtväg är den där tandnervsinflammationen (pulpiten). Jag minns så väl när jag låg där i min knarriga säng i en spartanskt inredd landstingslägenhet i Jokkmokk (där jag då jobbade) med dundrande tandvärk. Jag testade med is och jag testade med varma riskorn men inget hjälpte och till slut fungerade det inte
längre. Jag kunde inte sova. Till slut ringde jag jouren, de bad mig komma dit, jag fick två Citodon som jag rekommenderades ta, vilket jag gjorde. Vilken mirakelmedicin, tandvärken försvann och benen likaså (de domnade nästan bort) *s* Tandläkarbesök och resterande är inte relevant utan vad jag vill komma till är att jag där på natten kom till en insikt. Jag skulle glädjas varje dag jag slapp den där ohyggliga smärtan. Mitt normala tillstånd är ju faktiskt smärtfrihet. Vilken gåva! Hur lätt man tar på den saken, det är bara en självklarhet men den natten kändes det verkligen inte så. Jag lovade mig själv att vara evigt tacksam om jag blev av med smärtan.
Idag när jag lyssnade på P3:s "Christer" så skulle de bland annat tala om den där gången då de mått bäst och haft det som skönast och de kom fram till samma slutsats som jag gjorde den natten. När man går från smärta till smärtfrihet, den där stenen som släpper.
Jag kan känna samma sak när jag är bakis, jag kan ju bli så där vansinnigt bakis att jag ligger till sängs hela dagen och kräks en gång i halvtimmen. En del är vansinnigt rädda för att kräkas men ör mig är det en gudagåva vid ett sådant tillfälle och i synnerhet när jag känner att "nu var det sista gången". Detta med bakfylla är ju ändå en baggis men den där nervsmärtan var däremot ett wake-up-call!
Gläds åt ert normala tillstånd, det kan snabbt förändras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar