De vet inte vad det talar om!

Jag blir mörkrädd när jag ser vad som väntar framöver. Naturligtvis är jag emot fusk och bidragsUTnyttjande som de flesta andra men när det är befogat så ska det inte vara något tjafs. Idag läser jag på DN:s hemsida att svångremmen ska dras åt när det gäller sjukskrivningar för bl.a utmattningssyndrom/depression och långvarig värk. De som arbetat fram dessa nya riktlinjer har inte en aning om vad en depression innebär eller vad detta kommer att leda till.

Jag har en nära väninna som drabbats av s.k utbrändhet. Hon är en arbetssam människa som jobbat hela sitt liv (hon är 50+ idag), dessutom är hon i grunden fantastiskt positiv och stark. Genom moders sjukdom, trassel med barnen, moderns bortgång, makes otrohet, separation, husförsäljning, ny relation med otrogen och falskspelande partner, ett krävande jobb samt dålig ekonomi har hon stått stark och rakryggad. Inte en tår har fällt och nästintill inga hårda ord har yppats - utan hon har surfat vidare på livets våg. Detta är hennes personlighet, alla bryter inte ihop och gråter när livet går en emot. Men...även den starkaste har gränser. Någonstans måste livets bördor ta vägen och på något sätt måste de bearbetas. För henne började det för några år sedan med minnes- och koncentrationssvårigheter som sedan bara växt ytterligare, numera har hon även fysiska problem som högt blodtryck och en massiv trötthet. Hon beskriver det hela som att hon blir så trött att hon blir sjuk, när tröttheten kommer över henne måste hon lägga sig och vila, andra alternativ finns inte.

Hon har kämpat på och jobbat men har ibland haft kortare sjukskrivningar, utan större rehabiliterande insater och uppföljningar. Jag är övertygad om att denna typ av tillstånd kräver en längre tids sjukskrivning och insatser från såväl somatisk som psykatrisk sjukvård.

Redan idag är det tungt nog för de som lider av utmattningssyndrom/depression. En del av sjukdomen är ju just utmattning, ändå ska de behöva bråka och strida för sin rätt. För min väninna är bl.a ekonomin ett tungt ok och sjukskrivning är egentligen inget alternativ för henne ur det perspektivet, hon har inte råd med lägre inkomst än hon har idag. I dagsläget är det inte ens säkert att hon får någon ersättning alls av försäkringskassan trots husläkarens intyg. Det är därför jag blir livrädd när jag läser om dessa nya riktlinjer, vad kommer detta att leta till i förlängningen? Försöker de månne spetsa till Sveriges självmordsstatistik ytterligare?

Depressioner är inte att leka med!