Framme i Umeå!

Här ska jag sova i natt

Som jag sagt förr, jag är inte så bevandrad i Umeå stad men min första känsla här när jag klev av tåget var: vilken mysig stad! Det goda intrycket sitter kvar, jag har träffat enbart trevliga människor hittills.

Agneta har alltid hyllat tågåkande och "tågfolket" och jag förstår henne nu. Som numera rökfri har hon berättat att hon kan sakna den fantastiska gemenskap som fanns i tågets rökkupé men hon hyllar även restaurangvagnen.

Innan jag börjar måste jag skicka dagens godaste puss till Daniel för hans hjälteinsats när kom körande med min "smuggelflaska" vin som jag glömde i kylen.

Så snart jag klev in på tåget träffade jag en utländsk kvinna i min ålder, på knagglig engelska berättade hon att hon hade rest från Gällivare och var på väg till Umeå för att träffa sin son som hon fött för 10 dagar sedan. Han föddes i vecka 24 (precis som min yngsta syster) så vi hade en del att prata om. Hon berättade att hon hade fyra döttrar sedan tidigare och att detta var hennes första son, hennes man var hemma med flickorna medan hon skulle ner och hälsa på sonen i Umeå. Vilken rar tös, lättpratad, social och trevlig och bad mig (som är nästintill lika novis på tågresande) om hjälp att inte missa sitt stopp i Umeå, jag satt och bläddrade i min Amelia när ett rör med Pringleschips dök fram mellan sätena. Jag avböjde då jag hade riktat in mig på middag i restaurangvagnen en stund senare.

När biljettkontrollanten passerat gick jag till restaurangvagnen, beställde en dagens bestående av hackebiff, kokt potatis, pepparsås, sallad och ett glas vin. Det var rätt fullsatt men det fanns ett helt ledigt bord, skulle precis sätta mig där när jag hör en hyggligt onykter övre medelålders herre sluddra nåt om att det bordet var ämnat för personalen. Jag svepte över vagnen med blicken och fick ögonkontakt med en ung tjej, fick klartecken från henne och satte mig där. Personen efter mig fick också bannor av alkisen (joo, han gav ett sånt intryck i alla fall!) men därefter gav han upp sitt "polisande". Maten var sisådär får jag säga men jag hade ju inga skyhöga förväntningar heller. Bordssällskapet var desto trevligare, tjejen i fråga var en 27-årig Östersundska som varit i Riksgränsen och åkt skidor. En stund senare dök även Annika O (kollega) upp och vi tre pratade bort säkert närmare 2 timmar där i restaurangvagnen.

Är det nåt speciellt med tåg som for folk att bli extra sociala? :) Trevligt får jag i alla fall säga att det var!

Väl framme i Umeå hjälpte jag "min" nybekanta mamma hitta sin taxi. Jag måste säga att jag imponeras av henne. Hon fick mig att tänka till. För mig är kunskap, vetskap och rutin trygghet. Som jag berättat förr så vill jag ta reda på allt jag kan inför en resa, jag printar ut kartor, busstider och vägbeskrivningar. Hon däremot....hon pratade ingen svenska, knagglig engelska, var bosatt i Gällivare men inte ens det var hennes urpsrungliga hemort. Ändå kastade hon sig på ett tåg, utan att egentligen veta. Hon frågade sig fram på mindre bra engelska. Visst kan man ta sig fram utan notoriskt planerande. Det finns hjälpsamma människor där ute. Jag har däremot svårt att lägga mitt "öde" i andra människors händer så jag väljer hellre att planera och kolla upp saker och ting "in absurdum". Hon ingav i alla fall hopp, det GÅR faktiskt att ta sig fram...även om man inte vet precis allt eller ens behärskar språket.

Nåja, nu sitter jag här på rummet. Checkade in och gav mig lika snabbt ut för att köpa en flaska Loka och en smörgås. Vilka lustiga kioskbiträden (ägare?). De konstaterade snabbt att jag inte var Umeåbo, så här i efterhand förstår jag att det hela var ett skämt. När jag berättade att jag var Bodensare började han dra en historia om en känd Birgitta från Boden som han varit tillsammans med, en Birgitta med katter som han inte tålde...*S* Det hela blev mer och mer absurt tills jag kontrade med en fråga om inte Sandra besökt deras kiosk nyligt, hon som bodde granne med "Birgitta". Hursomhelst, so far so good....mest bara trevligt folk i denna stad.

Nu sova. I morrn allvar!