Är vi egoister?

Nu tänkte jag bli lite filosofisk...

Är vi människor egoister? Går det överhuvudtaget att utföra en altruistisk handling?

Ta detta med goda gärningar till exempel:

Du sitter på bussen som är totalt fullsatt, en äldre dam kliver på. Du noterar kvinnans sökande efter en ledig sittplats på bussen och reser dig upp för att låta henne ta din plats. Kvinnan tar platsen och uttrycker sin tacksamhet för detta.

Så? Är detta en altruistisk handling? För att det ska vara det så ska du inte känna dig nöjd med vad du just gjorde. Du ska inte känna tillfredsställelse över att ha gjort något gott.

Det är behjärtansvärt att hjälpa andra människor/varelser som behöver hjälp och vi ska ju naturligtvis göra det. Få av oss går väl in i något sådant enbart för den personliga kicken men ingen kan väl påstå att man inte mår bra av vetskapen om att ha hjälpt en annan, för visst fasen ger det en tillfredsställelse att veta att man gjort något bra gentemot en annan? Gärningen är såklart ändå behjärtansvärd men nog finns det ett uns egoism i handlingen. Visst matar man sitt ego genom att hjälpa andra och vara den där starka människan som gör gott. Känslan av att ha bidragit till något gott gör oss helt enkelt gott. Så återigen, går det överhuvudtaget att utföra en altruistisk handling?

Sedan detta med att skaffa barn till världen (återigen, naturligtvis ska vi ju göra det!). Men för vem gör vi det? Gör vi det för att mamma ska bli glad? Gör vi det för att jorden inte ska riskera av att avfolkas just under vår generation? Gör vi det för att vi vill erbjuda barnet en chans att se och uppleva denna (inte alltid så) fantastiska värld vi lever i? Jag tror att få skulle svara ja på någon av dessa frågor om man rannsakade sig själv. Visst fasen skaffar vi barn för vår egen skull, för att vi vill ha barn, för att det ger oss en tillfredsställelse i livet. För att de är en bekräftelse på vår mänsklighet, kärlek eller vad det än må vara...

Detta med egoism kan man dra till sin spets om man vill. Kärlek då? Visst ligger det egoism i att älska, för faktum är att man mår bra av att vistas i den personens närhet. Man vill inte förlora personen för att han/hon ger en något och skapar en tillfredsställelse hos en. Hur många av oss har inte ställts inför dessa tankar då en kär vän/anhörig legat för döden eller då ett älskat djur varit sjukt. Rent själviskt och egoistiskt vill man ha dem kvar omkring sig men man kan också se och förstå att något sådant inte skulle vara till gagn för den sjuke.

Egoism är ett ord som klingar illa men måste det vara så? Jag ser inget fel i att ibland se till eget välmående också. Alla människor är egoister i olika situationer. Alla ser vi ibland till att först förse oss själva med mat, att försöka få ordet i en folksamling, hitta den bästa praktikplatsen, en bra plats på bussen, sista exemplaret av en produkt i butiken som fler också är intresserade av osv. Hur bra skulle vi må av att vara totalt självuppoffrande? Att aldrig nå tillfredsställelse? Så länge man inte hänsynslöst kör över andra människors känslor så måste vi tillåta oss själva att vara egoister ibland.

Jag tycker att tanken är intressant och värd att fundera lite på. Vi är faktiskt inte helt igenom goda och osjälviska varelser men därmed inte sagt att vi är onda och stora egoister heller.

Give it a thought!

Fler med mig har tankar kring detta, läs mer här:

1. Passagen debatt
2. Samhällsfilosofiska tankar
3. Idéer, tankar och reflektioner
4. Kerstin Berminge
5. Egoist.se
6. Ditt ego är större än internet