Jag vill tro att jag i grund och botten är en optimistisk och positiv person, ändå har jag en förmåga att vid olika situationer ställa in mig på och förvänta mig det värsta. Detta beror dels på att jag tror att det kanske ska minska min besvikelse en smula om det verkligen går åt skogen sedan har jag nån slags ödestro att om jag tar ut en seger i förskott så kommer det garanterat att slå tillbaka på mig med ett nederlag. Så länge jag kan minnas har jag nog resonerat, känt och tänkt så här. Ett tydligt exempel är när jag under mina studier fick frågor om hur jag trodde att en tenta jag just skrivit gått så vågade jag knappt säga att jag trodde att det gått bra fast jag nästintill varit säker på det - som om mina ord på nåt ska få nån makt där ute att hämnas på min självgodhet.
Just nu är jag i en sån situation när jag går omkring med en väntan, en hel del funderingar och en stor och stark önskan. Oddsen ser väl hyfsade ut men ändå vågar jag knappt tänka tanken att det ska gå vägen i rädsla för att det ska betyda "bad luck". Bara att skriva dessa rader känns olycksbådande. Visst är jag fjantig? *s*
Nu ska jag bara vänta, hoppas och försöka tro på att det rätta och sanna ska vinna och få resa sig stark ur askan, bre ut sina vingar och flyga iväg mot lycka, välgång och en underbar framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar