Jag brukar kalla mig för en "social ensamvarg". Jag vet inte riktigt om man ska dra det så långt som till ensamvarg. Jag njuter till fullo av umgänge med goda vänner, jag älskar att vara nära och tätt intill min Älskade men jag uppskattar även egen tid ibland. Jag behöver tid med mig själv emellanåt. Just denna helg har jag gott om just egen tid. Under dagen har jag känt lycka och glädje över att ha huset för mig själv, möjligheten att ta bilen och åka en tur, spela älsklingsmusiken högt, sjunga och skråla med i musiken för full hals, njuta av det vackra vädret och bara umgås med mig själv. Men då och då har ensamhetskänslan slagit emot mig. Varför njuter jag inte bara av detta? Tar tillvara på tiden? Det handlar ju om en mycket begränsad tid. I morgon kommer Daniel hem igen och huset blir åter "befolkat", på måndag är det jobb, jag har ett förhållande med den vackraste själ jag känner och till helgen får vi vara tillsammans, dessutom jobbar vi på ett liv och en framtid tillsammans. Jag har ingen som helst "rätt" att känna mig ensam. Nu är det ju inte alls så illa, jag njuter och har det bra men då och då under dagen har det ändå slagit emot mig. Det är en ovan känsla.
Jag har en teori i alla fall och jag tror att detta beror på att jag har en sån stark längtan efter hjärtat och att det förstärks av Daniel fått mycket tid med sitt hjärta i veckan. Jag vill också ha det så. Jag ska INTE klaga och jag ska inte "skuldbelägga" honom för att de fått mycket tid ihop nu, de har det inte heller så lätt att ses med tanke på jobb, träning, barn och avstånd. Men jag vill....vill....vill (känner mig som en trotsig unge). I need my sugarpie!
19:20 Jag fick preciiiiiis ett vackert underbart telefonsamtal som värmde själ och hjärta.
Jag är så kär, så förälskad, så begeistrad, så säker på att jag funnit min själsfrände...
1 kommentar:
Ett samtal kan göra gott för själen.
Så Daniel har också tröttat ny, så skönt på något sätt att ni båda går vidare.
Skicka en kommentar