Händelser som etsar sig fast

På "Efterlyst" på TV3 i kväll nämnde de att det var 23 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Det fick mig att tänka på att det finns fyra stora, (inter)nationella händelser som etsat sig fast i mitt minne för all tid och evighet. Jag minns precis vad jag företog mig i den stunden...

1. Mordet på stadsminister Olof Palme 1986, jag var 10 år...jag och Jill klev upp på morgonen och skulle som vanligt slå på SVT för att se på "Godmorgon Sverige" som vi gjorde varje lördag morgon. Jag minns det som om det var i går, på TV:n stod det nåt i stil med att "stadsminister Olof Palme har blivit mördad". Tänk, 10 år "gammal" och ändå förstod jag hur stort det var. Jag förstod verkligen allvaret. Jag fick en mycket speciell känsla i kroppen, jag minns det i vaje cell. Jag och Jill gick för att väcka mamma och pappa med nyheten, jag minns fortfarande hur det såg ut och hur (den korta vägen) till deras sovrum såg ut, jag minns precis hur huset såg ut innan det byggdes ut. Jag minns deras reaktion. Jag minns att de kändes chock...

Mordet på Olof Palme var något mycket speciellt.

På nåt känns det som om världen och livet blev mycket hårdare och kallare efter detta. Jag misstänker att det beror på att jag väcktes ur min barnsliga oskuldsfullhet i och med detta men för mig ter sig ändå Sverige så mycket hemskare och grymmare nu än på 80-talet. Var jag bara barnsligt blind eller har världen blivit hårdare och elakare? Eller är det månne en kombination?

2. Estonia sjunker 1994. Jag minns även denna morgon som om det var i går. Jag läser på gymnasiet och jag bor hemma, mamma väcker mig med nyheten....Jag som i princip kröver en 10-litershink med kallvatten för att vakna vaknar i ett nafs. Nåt med denna nyhet bara tar mig. Jag suger in allt jag kan. Jag följer alla nyhetssändningar och spar alla tidningsartiklar (de finns kvar ännu). Jag fick en sån känsla av samhörighet med de ombord. Har det att göra med min livsrädsla för djupa vatten? Estonia berörde nåt enormt och det sitter kvar ännu.

3. 9/11 2001....jag minns precis vad jag gjorde när nyheten om att Twin Towers hade fallit. Bilderna som spreds. Jag jobbade i Jokkmokk. Mitt första jobb som arbetsterapeut. Jag hörde hur det pratades i korridoren på vårdcentralen om nåt som skett. Satte mig vid min dator och bara sögs in. Jag kan ärligt erkänna att jag inte gjorde mycket nytta den dagen. Jag blev helt förtrollad. Jag bara följde allt som skedde, trodde/hoppades att det var fiktion...allt kändes helt overkligt, som en film. Det kändes som om hela kroppen sögs in i dramat, som om jag var en del av allt. Det är svårt att sätta ord på saken men det berörde. Som om jag var där...

4. Tsunamin i Thailand 2004. Jag minns gott att jag var singel, bodde i min fina lägenhet på Johannesgatan. Jag hade en del nätkontakt med en kille som jobbade och levde i Thailand och dessutom kände en gemensam bekant till både mig och Pernilla. Vi hann inte bli så goda bekanta men tankarna gick ändå dit och det visade sig att han klarade sig fint även om restaurangen tig stryk. Och sen till alla andra, jag läste såklart om alla andra, om familjer som tappat kontakten med sina nära. Varav många var från vårt land, vår stad (alla kände någon som förlorat en nära...det är fruktansvärt!)....vi soldyrkande svenska söker oss gärna till vackra, billiga och trevliga Thailand. Det var många av våra älskade och nära som försvann i den där jättevågen och det tog oss här hemma hårt.