Jag har haft en rent ut sagt "skitig" eftermiddag. Solen har strålat från en klarblå himmel, altandörren har stått öppen och den härliga vårluften har strömmat in i huset. En stund på altanen, värmd av solens strålar gjorde mig så ledsen. Jag vill vårstäda, pyssla och pynta inne. Jag vill rensa rabatterna från det döda och se det nya spira. Jag vill planera för att ta fram utemöbler och grillen. Jag vill ta tillfället i akt såna här dagar och hänga ut tvätten på tork men det är även dessa tankar som totalt dränerar mig på energi. Besöket hos mamma och pappa inledde nog denna bana av negativa tankar. Flashbacks av minnen. Att köra Saaben kändes sorgligt. Att komma hem....hit var så tungt. Ett ganska intensivt MSN/SMS:ande med två ledsna vänner har spätt på det hela ytterligare. Varför är livet så hårt emellanåt? Är det inte nu, vid 30+ som livet ska vara som bäst? Är det inte nu man ska leva i en stadig relation, ha sin egna lilla plats på jorden, ha trygghet, stabilitet och känna sig totalt tillfreds? Jag vet att detta kan vara något av en utopi, men jag hade det...ja, det hade jag. En känsla, en nog så stark förvisso, förändrade allt...
Just idag känner jag mig så där ensam, otrygg och ramlös. Det är en helvetisk känsla ska jag tala om. Ett SMS från rätt håll i afton skulle nog lätta detta sinne - och jag tror faktiskt att det kommer.
Jag kanske borde tänka mer på det där jag skrev ovan? Kanske ligger det där döda och förmultnade jag bör rensa bort för att se det nya spira inom mig själv denna vår - och inte i rabatterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar