Denna evinnerliga längtan och väntan!

Jag efterlyser. Jag saknar. Jag längtar.

Efter ett liv. Mitt liv. Samliv. Kärlek. Tvåsamhet. Samboskap.

Detta är inte mitt sätt att leva. Inte alls. Att hänga i luften är inte min stil. Inte min dröm. Inte min längtan och inte min verklighet. Jag vill ha (och ge) stabilitet. Trygghet. Och kärlek. Varje dag!

Jag vill nog säga att jag är en ganska positiv och optimistisk person men just nu kan jag ha mina rediga ups and downs. I kväll har jag en hyfsad down! Jag försöker lyssna på kloka, snälla och välvilliga vänner och min fina syster, ibland når de mig men ofta känner jag tvivel och skepsism. Jag vet att jag borde vara mer mottaglig. De är så kloka. och de levererar sanningen, de äringa kappvändare som säger vad jag vill höra utan är brutalt ärliga och fina i alla situationer. Så även i denna. Denna gång har de sagt precis vad jag vill höra - men det är så svårt att ta in. Varför skulle jag vara så speciell?

Trots alla dessa tankar, alla funderingar, all oro, all intensiv längtan så har i alla fall en god sak kommit ur denna dag. Det där missödet med min väninna tycks lösa sig. Som hon så klokt uttryckte sig idag då vi talades vid på telefon och jag satt intill den strömmande älven i den ljuvliga solen: vi kan vbäl enas om att vi är oense och släppa detta. Nu vi ska ses, kramas, prata, umgås och dela med oss av vad som skett de senaste månaderna. Det ser jag fram emot. Massor. Jag saknar henne också, det är en halv evighet sedan vi träffades och hon är en mycket viktig person i mitt liv. Säg de tankar, funderingar, känslor, upplevelser vi inte delat med varandra sedan vi lärde känna varandra? Vänner är verkligen det viktigaste som finns. När det blåser snålblåst kring huvudet, och när livet känns tungt så finns de där. Och man får finnas där tillbaka när de genomgår prövningar.

Utan mina vänner (och dit räknar jag även syster Jill) vore jag INGENTING!

Jag älskar er alla! ♥