Jag tror att jag nämnt detta med kroppsminne i min blogg förut, det fascinerar mig. Det har hänt mer än en gång att jag stängt sopskåpsdörren här som jag gjorde hemma i huset, där skulle vänster dörr igen före höger eftersom det satt en list på den vänstra som skulle hålla fast höger skåpdörr. Kroppen gör fortfarande så när jag stänger skåpar här. Samma sak gäller portkoder som jag ofta stöter på i mitt jobb, koderna sitter minst lika mycket i fingerminnet som i huvudet. De är fingrarna som kommer ihåg koderna. Jag kan även minnas precis hur en älskades nacke känns under fingrarna, formationer, ögonbryn...
På tal om minnen så;
I går satt jag och Tove och pratade musik, just nu är jag i en fas där jag (tyvärr) har ganska svårt för att lyssna på musik och band jag i vanliga fall älskar, det sätter i gång såna känslosvallningar, så mycket tankar och tolkningar. Jag föredrar radioskval just nu. Musik som inte betyder ett dugg för mig. Emellanåt får jag ett ryck att lyssna på de där speciella låtarna och på favoritbanden men då drar jag ofta ner mig själv känslomässigt så jag undviker det mestadels. Jag har alltid talat genom musik, lyssnat på texter och levt med människor som gjort detsamma. Låtar är och har ett budskap och det är ett vackert sätt att förmedla något till människor man tycker/bryr sig om. Till musiken finns även enormt många minnen. Just nu är många minnen smärtsamma för att jag inte kan dela dem, inte kan resonera om och njuta av dem. Ta Daughtry till exempel, fantastiska Daughtry som släppt en ny skiva - jag vill lyssna men jag kan inte, inte ännu i alla fall. Daughtry är för mig starkt förknippat med ett stopp på Target, på den vita chervolet jag och Daniel åkte genom USA och resan mot Las Vegas. Jag orkar helt enkelt inte nu. Är musiken "förstörd" för alltid? Eller kommer det tillbaka...? Kommer det tillbaka?
Jag träffade förresten Ulrika och hela barnaskaran i förmiddags när jag var ute på hembesök, det var himla trevligt och så längesedan. Jag vet inte om Ulrika påmint flickorna om mitt namn eller om de kom ihåg det själva, för när jag var på väg tillbaka till jobbet från hembesöket stötte jag på dem igen och en av töserna ropade mitt namn. De är så söta de små liven! Jag hann i alla fall uppdatera Ulrika lite om läget och hon såg minst sagt förvånad ut. Livet är föränderligt, ständigt och jämt - och jag tror på vidare förändringar! Jag hyser hopp och förtröstan ( i alla fall emellanåt ;))
Nu är lunchen slut och det är dags att jobba vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar