Älskade Bamsen, du fattas oss varje dag!

Fick dessa bilder av syster som i sin tur fått dem av fotografen själv som tillsammans med sin familj var gäster hos oss över julen och nyåret 93-94. En julhelg som präglades av långa och täta strömavbrott minns jag mycket väl. Mamma fick laga och värma maten ute i husbilens kök vid ett par tillfällen. Under denna tid levde vår vackra, ljuvliga blandis (New Foundland och Grönlandshund) Bamse. Han var en sån varm, harmonisk och trygg vovve. Snäll och stark men och full av bus. En del minnen kring honom är att han älskade att springa i skogen efter skotern när han var yngre, innan höfterna började jäklas med honom, hur han brukade "klia läpparna" på trasmattan i plast efter att han ätit, hur hans rosafläckiga nos blev mer och mer brun i takt med att han blev äldre, hur han fick sin "tok-il" och sprang genom huset, in under bordet fram och tillbaka, hur han älskade att äta vattenmelon och hur de små tänderna lämnade skrapmärken i skalet och hur han brukade gräva kylande gropar i jorden att ligga i under varma sommardagar och hur han låg med benen upp mot väggen när han vilade ibland. Han var så mysig att vila huvudet på liggande på golvet. En riktig fining. Dagen han lämnade oss sitter etsad i mitt minne. Våra föräldrar var bortresta och jag och Daniel var hus- och hundvakt. Jag önskar så att jag förstått hur illa det var fatt med honom lite tidigare än jag gjorde så hade han sluppit lite lidande men jag trodde bara att han åkt på en magbacill...

Jag saknar dig allra vackraste Bamse!