Jag är hopplös på detta med att ta en "nap", det gick inte denna gång heller. Jag tror att största anledningen är att det hunnit bli för sent och då stressar jag bara upp mig. Jag möter mitt öde istället och är vaken så länge jag är pigg, sen lägger jag mig. Det kan väl också funka? ;)
Jag brukar tänka på detta med komplimanger då och då. Vi borde vara bättre på att ge dem - och även på att ta emot dem, rätt! Jag vet att jag har bloggat om detta tidigare men det börjar nog vara nåt år sedan nu så det tål att upprepas. En nog så liten komplimang kan betyda så mycket. Varför är vi så dåliga på att kläcka ur oss vackra ord åt varandra - in real life, öga mot öga? Är man rädd att "göra bort sig"? Jag försöker tänka på detta och bli bättre på det men jag slås ändå av att jag fortfarande är usel på att ta emot komplimanger. I dag fick jag en komplimang om min hårfärg av en av våra lokalvårdare. I stället för att bara säga "tack" började jag förklara valet av färg och annat oväsentligt. På nåt sätt känns det som om ett "tack" är samma sak som att säga att man håller med om vad personen säger, att man är full av självgodhet. Varför är det så? Och vad vore så fel med att tycka om den hårfärg man valt? Det klädesplagg man bär? Eller den bil man kör? Ta dagens händelse till exempel, jag väljer ju en hårfärg jag trivs med och tycker om, så vad är fel med att hålla med om att färgen är fin?! Ingenting egentligen men för mig sitter det i alla fall fast. Det är förunderligt.
Så, med andra ord finns även här potential att "rycka upp sig" på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar