När jag ska backa ut bilen från parkeringsplatsen på jobbet så sker plötsligt det som inte får hända, bromspedalen tar inte utan det är som att trampa luft och den går i botten, den enorma folkabussen dundrar nedför den säkert 10 meter långa sluttningen till parkeringen nedanför, här känns sekunderna hur långa som helst! Två andra bilar blir hyfsat skadade och en tredje, mindre silverfärgad, totalt mosad för den mer eller mindre landar min bil på. Folkabussen är heller inte vacker och buckelfri kan jag tala om. Det är verkligen en sån där stund när "detta händer inte mig"-känslan slår till som ett knytnävsslag i magen. Det snurrar bara i huvudet och jag kan inte ens tänka klart på vad jag ska ta mig till. Jag får hjälp av någon som sett händelsen och som ringer polisen. Plötsligt är tre poliser på plats, alla engelsktalande och som hämtade ur nån brittisk deckarserie. Jag förklarar händelseförloppet och hur bromsarna inte tagit. Med hånfull ton och nedsättande blick förklarar de att "den historien tror de minsann inte på". Här blir jag nästan desperat efter att förklara och bli trodd. Poliserna vandrar omkring med sina ficklampor och studerar alla skador och ber mig med ganska hårda ord avlägsna mig från platsen omgående. Jag gör som de säger för att slippa mer trubbel. När jag sedan åker tillbaka till platsen lite senare ser jag att bilen är vänd så att den står med fören åt andra hållet. Någonstans slår det mig att detta är ett utstuderat och elakt tilltag för att sätta dig mig och få mig att inte verka trovärdig. En riktig jäkla mardröm!
Och en mardröm var just vad det var, för medan allt detta skedde var det min huvud, slumrade mot kudden som spelade mig ett elakt spratt. Behöver jag tala om att det var fantastiskt att vakna och inse att jag bara drömt men den obehagliga känslan sitter fortfarande i.
2 kommentarer:
Fy f*n vad du skräms! *morr*
Måste ju sprida min egen obehagskänsla ;) Det blir lite lättare då *s*
Skicka en kommentar