Jag har just sett Minnesseremonien för offrena i terrorangreppet den 22 juli. Jag lyckades hålla mig hyfsat bra genom programmet men när Melissa Horn sjöng kände jag att det var svårt att hålla igen och när de visade bilder på offren och läste upp deras namn var jag körd. Tårarna började trilla och de gick bara inte att hålla tillbaka. Jag väljer att inte nämna orsaken till denna landssorg vid namn men jag kan inte begripa hur man kallblodigt kan skjuta ihjäl folk, utan en tanke på dem och de som blir kvar. Det är sjukt. Människan bakom är sjuk. Oavsett vad eventuella tester visar. Jag tänker bara på hur ont i magen jag fick när jag, för flera år sedan, fick en andmamma med ett gäng ungar mellan bildäcken och jag såg dem rulla längs vägen i vinddraget, jag var tvungen att stanna bilen för att se att de var ok (och det var de).
I går köpte vi
Dagbladet och
VG och i båda aviserna var det reportage om återresan till Utøya för de som var den ödesdigra fredagen och deras anhöriga. I en av artiklarna gick detta att läsa, då kan jag säga att jag var tvungen att ta en paus...
Att ringa sitt barn under en sån situation och inte få svar, det måste vara en TOTAL mardröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar