Missförstånd som sårar

Idag fick jag ett meddelande på MSN, det var från personen som jag fått som nytillskott där sedan i lördags. Hon förlorade sin mobiltelefon under kvällen vilket framkom då vi skulle byta telefonnummer. Jag testade ringa hennes mobil då vi stod vid garderoben för att kontrollera om hon hade den i sin jacka men mobilsvar tog vid så jag lade på. Hon rusade in på dansstället för att kolla om hon hittade den medan jag och Daniel satt och väntade på henne vid ett av borden, vi skulle nämligen med samma buss hem. Hon dök dock inte upp så vi började gå mot bussen och när vi kommer dit så visar det sig att hon redan är på plats, dock utan att ha funnit sin mobil.

Idag får jag alltså detta meddelande, hon har på något sätt lyckats lyssna av sitt mobilsvar på mobilen som är försvunnen (jag förstår mig dock inte på de teknikaliteterna) och hört två meddelanden, det ena är när jag och hon står och pratar vid garderoben och hennes mobilsvar gick igång. På det andra hör hon mig och Daniel promenera mot bussen och resonera om hennes borttappade telefon och vart hon tog vägen. Hon säger att det låter som att telefonen ligger i en väska eller i en ficka eftersom det prasslar en del på meddelandet. Jag måste ha missat knapplåset och ringa upp sista numret igen.

I hennes meddelande frågade hon om jag hade hennes mobiltelefon och i så fall kunde lämna tillbaka den. Meddelandet hade fått henne att tro att jag hade den. Jag ringde upp henne för att försöka reda ut saken.

Hon var inte alls anklagande när vi pratade men jag blev ändå så illa till mods. Hur ska man kunna bevisa sin oskuld? Till slut slog det mig, jag bad henne försöka ta reda på vilket nummer som ringt henne där på natten. En stund senare fick jag ett meddelande där hon fått reda på att det är ett hemligt nummer som ringt till hennes mobil - vilket stämmer väl eftersom jag har hemligt nummer. Hon bad så mycket om ursäkt och hoppades att jag inte var sur på henne.

Och nej, jag är inte ett dugg sur. Det enda är att jag hann må så dåligt över att känna att hon kanske trodde att jag hade saker som tillhörde henne. Även om hon inte anklagade mig så undrade hon ju. Jag blev så chockad över att ens få frågan att jag inte ens kunde tänka klart. När jag sansat mig så kunde jag ju förklara att jag om jag haft hennes telefon inte kunnat ringa TILL samma telefon som jag ringer FRÅN. Hade jag haft/hittat den så hade jag naturligtvis lämnat den åt henne.

Det är såååå skönt att det är utrett, det där är en sån där sak som hade kunnat ge mig ont i magen en lång tid framöver om det inte blivit klarhet i saken.