Daniels farfar avled i lördags, även om vi inte haft så mycket kontakt så är det inte roligt. Jag tänker framförallt på hans fru, Daniels pappa (och mamma) och Daniel och hans syster. De som stått honom nära, som har minnen av honom och som nu saknar honom. Nu väntar en begravning. Begravningar är så otroligt kraftfulla - de slår en i magen oavsett om personen stått en nära eller ej. Det är så mycket känslor i omlopp, så många ledsna ansikten och så många minnen. Jag har så lätt att sätta mig in i hur de allra närmsta känner och det är det som gör det så jobbigt. Under en tid hade vår familj/släkt nästintill en prenumeration på begravningar, nära dog som flugor - det var farmor, mormor, farfar, min lillkusin och även vår älskade och coola blandis Bamse (nog så jobbigt även om det inte förde med sig en begravning). Och nu är det bara att stålsätta sig för nästa...
Min morbror, som jag nämnde här i bloggen för en tid sedan, har drabbats av komplikationer efter amputationen. Han har haft en sådan ohygglig smärta i benet och nu visar det sig vad det beror på. Fler proppar i benet har gjort att blodtillförselns strypts och benet dött. Han måste nu alltså ta bort hela benet. Till råga på allt har proppar från benet släppt och satt sig i båda lungorna. Jag tycker verkligen att han haft sin beskärda del av elände under de senaste åren. Det är hans tur att få känna tokglädje och lycka nu. Jag skickar mina allra varmaste tankar till honom och hoppas att operationen ska gå så smärtfritt som möjligt. Tänker på dig, Dennis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar