Jag läste just på Aftonbladet om hur krisen kan uppenbara sig när verkligheten knackar på efter nyförälskelse och bröllopsrus. Jag och D har varit tillsammans sedan 1995 ( -1 år då vi hade tid för "eftertanke"), visst har vi båda våra sidor men det fanns inget i deras lilla omröstning som jag kunde känna igen mig i eller bocka i - och där nämndes ju ändå de "klassiska" irritationsmomenten:
Rapar och fiser (don't we all - men det är ju inget man skyltar och skryter med)
Glömmer locket till tandkrämstuben (har aldrig hänt)
Plockar inte upp efter sig (jag har en mycket(!) ordningssam sambo)
Fixar sig för länge på toaletten (han är snabb och effektiv)
Glömmer fälla ned toalocket (locket kan väl hända men det är ringen som är irritationsmomentet och detta sker aldrig - jag har en sittande man!)
Snarkar (mycket lite sovljud från min älskling)
Dåligt morgonhumör (vi ses sällan i på vardagmorgnar eftersom han åker före mig)
Svartsjuk (absolut inget han visar i alla fall)
Snål (raka motsatsen, generösare man får man leta efter
- på alla fronter!)
Visst kan vi ha nån dust då och då men de är rätt små och snabbt övergående.
Oftast är det den diplomatiska sidan av D som bevekar den tjuriga missj. Vi matchar varandra så väl och är så lika på de områden där
man bör synka sig. Visst har tiden gjort sitt till och format oss efter varandra men någonstan fanns en grund som var (och är) så rätt.
Jag har en fantastisk man och han förtjänar alla lovord som kan uppbringas! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar