- Var inslaget klippt (men varför klippa bort sorgen i ett inslag som handlar om en mor som förlorat sina barn på ett ohyggligt sätt?)?
- Är hon fortfarande i chocktillstånd?
- Är hon drogad av läkemedel?
fredag, maj 16, 2008
"Arbogamamman" i "Efterlyst"
Någon mer som såg intervjun med Emma Jangestig i gårdagens "Efterlyst"? Hon pratade verkligen sakligt, varmt och kärleksfullt om sina mördade barn och jag måste säga att hon gjorde det bra, fantastiskt bra....nästan för bra. Inte en känsloyttring. Inte en tår. Inte en bruten röst. Jag hade brutit ihop totalt av dessa frågor och av att minnas och prata om barn som aldrig kommer åter. Tårarna hade flödat och jag hade inte kunnat prata. Inte bara av saknaden utan även av vetskapen om hur de bragtes om livet. Visst, vi sörjer alla olika men jag kan ändå inte låta bli att undra:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja man börjar ju fundera, men jag tänker mig att hon säkert har ältat och åter ältat händelsen så pass många gånger att det inte känns lika dramatiskt att tala om det längre. Dessutom sörjer ju alla på sitt sätt, hon kanske inte visar något utåt sett. Jag tänker mig också att situationen att bli filmad och intervjuad kan kännas ganska overklig och det bidrar till att hon lyckas hålla masken, hon kanske har ett manus hon följer och på så vis kopplar hon bort känslorna...Kanske ska säga att jag kollar in din blogg lite då och då, halkade in här på ett bananskal...har ingen aaaning om vem du är men bloggen är trevlig iaf :-)
Hej igen Jag tror faktiskt att hon är medicinerad/drogad. För hur klarar man en vardag efter något sådant.Jag kan fortfarande fälla en tår och tycka det är jobbigt att prata om en anhörig som gått bort och det är 14 år sen.Nä helt klart så tror jag hon tar medicin för att klara vardagen. Tror inte hon hunnit komma in i "pratat av sig än" det tar nog några år. Anette
Anonym: kul att du läser och kommenterar. Du är hjärtligt välkommen.... men vem är du? :)
Anette: Jag funderar också om hon inte är satt på medicinering, kanske mot både fysisk och psykisk smärta. Jag bölade när jag såg inslaget. jag har inte några egna barn men satte mig in i känslan av att förlora de barn som står mig nära (du vet ju vilka). Den tanken/känslan för mig, som moster är outhärdlig...vad ska det inte vara för en mor?!
Den tanken går nog inte att tänka sig ..hoppas man aldrig hamnar där....
Tänker också på den stackars pappan som faktiskt fick veta att hans barn blivit dödade och sen i nästa andetag "vi tror du gjort det" fy fan vad tungt.
Skicka en kommentar