Att älska sin hemstad

Boden - en kärleksförklaring!

Jag tog taxi från järnvägsstationen, dels för att jag var trött men även för att jag var less och frusen. Ville bara hem och landa...

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så satte enbart telefonsamtalet till taxi en massa känslor i rullning hos mig. Själva taxituren spädde bara på allt ytterligare. Jag älskar verkligen mitt lilla Boden, staden som kryper inpå mig och krymper inpå mig ibland. Staden som jag förbannar för sin inskränkthet ibland och som saknar butiker som jag vill besöka, restauranger jag vill njuta av och ett pulserande kvällsliv. Boden är en sömnig småstad men jag älskar den likväl. Detta är min plats på jorden. Det kommer alltid att vara min plats på jorden, även om jag någongång skulle hamna på en annan plats på jorden så kommer Boden för alltid att leva, spira och fattas i mitt hjärta.

Under resan med taxin kändes det som om jag noterade saker med min hemstad mer än någonsin, som om jag uppskattade de där små, små tingen som jag sett men inte riktigt uppskattat tidigare. Jag blev galet förälskad i grönskan, mycket mer än tidigare - kanske för att jag sett att vi kommit så mycket längre än Gällivare och Kiruna som besökt i "dagarna". Jag noterade cyklister och tänkte att de kanske var på väg hem och tänkte då genast i mysiga banor med ombonade, varma och kärleksfulla lägenheter. Jag såg mammor med sina barnvagnar. Par som var ute och rastade sin hund. Någon som besökt kiosken, kanske för att köpa tidningen, lite godis eller stilla sitt nikotinbegär. Vi passerade Nordpoolen och jag tänkte på tiden när jag var barn och badhuset låg på en helt annan plats och hade en mycket blygsammare frmmtoning.

Jag såg Bodån (som tyvärr fått agera skrotupplag för gamla cyklar och ölflaskor) ligga spegelblank längs Garnisonsgatan och synen var spektakulär. Ja rent ut sagt vykortsvacker! Det grönskande områdena nedanför punkthusen längs Bodån var vackrare än någonsin. Bodån är verkligen Bodens pulsåder; en livfull, vacker och meditativ källa till inspiration och energiflöde. Vandrar man längs ån så erbjuds man faktiskt en vy av i princip hela min vackra stad. Vi passerade Sandenskolan, inget ställe som framkallar mina varmaste minnen men ändå en fin plats där jag lärde jag känna en många vänner som fortfarande ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Jag älskar verkligen min hemstad, jag blir varm i hjärtat när jag kommer hit och trygg när jag ser allt det bekanta, om än saker och ting ändrat form med åren så är det ändå min historia, mitt liv. Precis som människorna omkring mig. Livet förändras, människor förändras men många relationer består ändå...så också min relation till Boden.

Staden är liten - men naggande god kan man säga. Så länge jag får resa bort emellanåt, se lite annat, vidga mina vyer, öppna mina sinnen och insupa andra miljöer så bor jag mer än gärna i Boden. Vackra lilla Boden. Nu måste vi bara jobba för att vår stad ska stå och gå i bräschen för öppenhet, vänlighet och framåtanda. Jag vill att vi ska öppna våra ögon, våra sinnen och våra famnar och visa vilka fantastiska människor vi Bodensare är. Är ni med?! :)

Jag vill avsluta med en egenhändig modifikation av ramsan som de värnpliktiga kört med sedan urminnes tider:

"Det finns en plats på jorden, där solen ALLTID ler. Den staden heter Boden, dit vill jag MER OCH MER"!