Nej, men väl en sticka! För några veckor sedan råkade jag kliva på en flisa på syrrans altan, jag drog ut vad jag trodde var allt men så var inte fallet. Jag ser klart och tydligt att jag har en bit kvar och det känns kan jag tala om. Det blir nu bara värre för varje dag som går och nu på morgonen var jag in och konsulterade en sköterska på jobbet om hon kunde göra en liten operation men hon tyckte att jag skulle avvakta eftersom det måste skäras upp och tydligen gör ordentligt ont att "karva" under foten. Det bästa är visst att avvakta tills det börjar inflammera eftersom det är lättare att få ut den då. Jag får alltså gå omkring med min "kula" under foten ett tag till - om jag nu inte kör på min kollegas tips om såpabad och lite egenhändigt "karvande".
I morse var det ordentligt dimmigt uppe i byn, jag såg knappt 10 meter framför mig tills jag kommit ut ur själv byn och närheten till älven men nu ser det riktigt lovande ut för en solig och fin dag. Det tackar vi för! :)
Det där jag goda idén som Tove fick i går handlade förresten om att bjuda med Pernilla på middagen i kväll, en alldeles utmärkt idé tycker jag. Det är aldrig försent att lära känna nytt folk. Jag tror att det där blir toppen. Pernilla har i alla fall hakat på idén så i kväll är vi tre töser som äter middag, surrar en massa och gosa beardisar.
Jag vill sända ett stort grattis till min fina vän Erika på 33-årsdagen!
Nu, gott folk, tar vi tag i denna tisdag!
1 kommentar:
Vi får väl ta och operera lite ikväll då;Då är vi ju tre stycken en som kan hålla hand och en som kan karva;)nä usch så hemskt det lät...Kramar Pernilla
Skicka en kommentar