Skrev just en kommentar på en bekants blogg och kände ett starkt behov av att få uttrycka mina tankar över det som skett även här.
Nästan 14 år tillsammans är inget man kastar i rännstenen hur som helst. Det är inte gjort på en fikarast eller utan eftertanke. De senaste månaderna i mitt liv har inte ägnats åt annat än tankar, funderingar, grubblerier och "ångest". Jag har vridit och vänt, resonerat med mig själv i alla riktningar och torde ha en ganska bodybuildad hjärna vid detta laget.
Min kärlek till Daniel består men kärleken har förändrats, den har blivit till vänskap men det är ändå en kärlek som är stark. En kärlek som kommer att bestå. Jag kommer alltid att högakta den människa han är. Jag vet inte om det är lättare att sånt här sker när man träffas och inleder en relation som 19-åringar än när man är äldre? Ska inte spekulera i det desto mer men tanken har slagit mig.
Även om det klivit in en annan person i bilden som intagit mitt hjärta så gör det ont att bryta sönder ett liv med gemensamma vänner, fantastiska svärföräldrar, rutiner, traditioner, prylar, hem, ja allt som hör ett gemensamt liv till. Men jag går in i det nya med en stark tro och förhoppning om att det är min sista relation i livet. Jag vill inget hellre än att leva ett harmoniskt, lugnt och kärleksfyllt liv i tvåsamhet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar