Utöver det dras jag med en del tankar på detta med livet och framtiden, jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och ha ett färdigt och fint liv. Ett sånt där liv som det känns som om "alla" andra har. Jag vill ha allt det där man ska ha; jobb, en fin, kärleksfylld och stabil relation, ett eget trivsamt hem, framtidsvisioner och drömmar - allt det där från att planera att man ska äta middag hos svärisarna, planera en fest för vänner en kväll eller spara och gno för att kunna åka på den där drömresan. De där tankarna kommer och går och visst satte de där trevliga nyheterna lite extra fokus på saken. Vad fasen, jag är 34 år - nu ska ju allt vara kirrat och klart! Så sent som i går kände jag mig superexalterad över det där jobbet i Norge men så plötsligt börjar jag tänka att det faktiskt blir ännu mer att börja om från "scratch", där har jag ett minimalt socialt nätverk och tänk om jag inte alls trivs när jag väl är på plats? I och för sig är det inget som säger att jag inte kan flytta hem efter en månad men samtidigt måste man ju ge saken en rättvis chans, ingen har ju upprättat ett helt nytt liv på en månad. Det kan ju å andra sidan kännas helt rätt också. Det viktigaste tror jag är att man försöker skapa sig lite kontakter och vänner och inte fastnar i en lunk med jobb och ensamliv i en lägenhet i ett nytt land. Då växer nog hemlängtansknipet i magen till kaosartade proportioner. Och en uppmaning till mina vänner passar nog här: om jag får ett jobb och åker så får ni banne mig hälsa på mig. Mycket och ofta! :)
Hur som helst står jag ju helt stilla här också, så att ta några steg tillbaka och försöka börja bygga upp nåt eget kanske inte är fel ändå. Just nu känner jag i alla fall inte alls för att sätta mig i nån lägenhet i Boden. Pallar jag att dra till Norge? Jag minns när jag flyttade till Luleå, jag hade en sån enorm hemlängtan och det kändes som om jag bodde 300 mil hemifrån - fast det var å andra sidan första gången jag flyttade hemifrån. När jag sedan drog till Jokkmokk (som ligger ännu längre bort) för att jobba gick det ju bra. Men var det för att jag hade min relation, mitt hus och mina vänner att komma hem till på helgerna? Eller hade jag kommit från min väldiga rotning här i kommunen lite?
Så vilka är alternativen? Som jag ser det nu handlar de rimliga om att:
- kasta mig ut och prova på detta med Norge (som kan vara helt rätt...eller helt fel)
- fortsätta att bo här tills jag känner att jag vet mer (jag älskar min syster och hennes familj men jag vill ju också ha mitt eget)
- skaffa mig en lägenhet i stan (men det skulle kännas öken just nu!)
Och vad handlar allt detta analyserande om? Det är troligtvis en kombination av frustration och längtan efter ett liv som är mitt och en rädsla för att jag kanske är för hemmatam för ett sånt skritt som en flytt till Norge (men man vet ju inte man testat) + troligtvis en sväng av PMS (inte post- utan per-, som jag fick lära mig av syster i kväll). Tänker jag för mycket? Fast å andra sidan handlar det om stora saker och jag har aldrig varit den som kastar mig in i nåt innan jag tänkt igenom saker noga och vridit och vänt på varje sida av saken och argumenterat för och emot i huvudet. Eller är det kanske nu jag ska våga mig på det där att kasta mig in/ut i nåt? Det finns alltid en väg tillbaka. Mitt jobb här hemma torde finnas kvar såvida jag bestämmer mig inom 6 månader.Många frågetecken och få svar. Det är så det ser ut nu. Hur gör man frågetecknen till stabila, självsäkra och övertygade utropstecken?
Help me out here!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar